Tess of the Road

”The hated innocent becomes hateful. Goodness withers when it is continually ground underfoot. We fulfill our parents’ direst prophecies, then curl around our own pain until we can’t see beyond ourselves. You want to walk on? Walk out of that shadow. Walk, girl.”

Tess Dombegh, syster till Seraphina – hjältinnan i Rachel Hartmans tidigare böcker, Seraphina och Shadow Scale – är upprorisk från födseln. I Goredd, ett rike där kvinnor förväntas vara undergivna damseller, barnafödande bihang till männen, är hon en ilsken reva i den patriarkala samhällsväven. Hon vill ägna livet åt äventyr, inte stillsam brodyr. Hon slukar sägner om pirater och drömmer om stordåd.

Tess slåss och skriker för döva öron under tyngden av kraven som ställs på henne. När hon straffas för att hon gått emot de snäva konventionerna dämpar hon sin smärta med alkohol, och hotar att gå under på kuppen. Hon försöker förtränga sina vilda impulser och sin ilska för att inte skämma ut sin familj – framför allt för att inte förstöra sin väna tvillingsysters chanser till ett lyckligt och lyckat giftermål – men elden inom henne låter sig inte släckas, och den blossar självfallet upp igen vid helt fel tillfälle.

Som konsekvens för sina handlingar ställs hon inför ett ödesval: att antingen gå i kloster, eller lämna sin familj och allt hon känner till bakom sig, och se vart Vägen tar henne.

Tess Dombegh, Tess av Goredd, väljer att bli Tess av Vägen.

Likt sin barndoms förebild, den ökände piraten Dozerius från en älskad sägen, ger sig Tess ut på sin egen odyssé genom världen, där det efterlängtade stora äventyret väntar. Men där sägnernas Dozerius hade yttre fiender och monster att dräpa, finner Tess sina värsta och mest blodtörstiga demoner inombords. Längs Vägen möter hon såväl hinder och antagonister som oväntade bundsförvanter och nya vänner, men fokus ligger alltjämt mest på hennes inre konflikter. Hon tvingas dessutom färdas förklädd till pojke, eftersom ingen kvinna går säker från övergrepp och våld i riket; att tvingas förklä sig för att få vara sig själv är en intressant paradox.

Varje morgon förnyar hon ett löfte till sig själv och till Vägen: att hon skall orka vandra vidare en dag till. ”Walk on.” Men hennes vandring handlar lika mycket om vad hon lämnar bakom sig som vart hon är på väg.

Tess bär tveklöst med sig mycket i sin vandringsryggsäck. Skuld och skam, förstärkta av inpräntade ord och minnen som alltjämt hemsöker henne. Djupgående, hjärtskärande trauma, den posttraumatiska stress som följer i dess spår, och ett starkt, envist självförakt – allt detta och mer tynger hennes steg. Självföraktet speglar även tidvis en internaliserad misogyni, en inte oväntad konsekvens av att ha vuxit upp som kvinna fjättrad av ett ständigt närvarande, ständigt dömande och kontrollerande patriarkat. Varje steg hon tar på Vägen är en del av hennes kamp för självständighet, frihet och en egen identitet bortom de orättvisa begränsningar som hon påtvingats på grund av sitt kön. Tess måste förstå både vem hon är och varför hon är, och slutligen vem hon vill vara när hon når Vägens ände.

Parallellt med huvudberättelsen får läsaren glimtar av det liv Tess levt och lämnat, och det är först mot slutet av boken som vi har hela bilden framför oss. Rachel Hartman är en skicklig berättare, och hon behandlar Tess och hennes smärta – en smärta som ibland får henne att agera illa mot de som står henne nära – med ömhet och försiktighet. Tess är sårbar samtidigt som hon sårar andra. Hon har stora mängder oförlöst vrede och avund, känslor som ibland blir missriktade. Hon är långt ifrån den arketypiska perfekta ungdomsbokshjältinnan, och det är enormt befriande att få lära känna en huvudkaraktär som är så oerhört mänsklig i sina brister och felsteg.

Jag sträckläste Tess of the Road, men det har tagit mig längre än vanligt att formulera mina tankar kring den. Framför allt beror det på hur djupt den här boken berörde mig på ett personligt plan. Jag har ofta under läsandet behövt skrika i en kudde av ursinne över de väl skildrade patriarkala strukturerna, för att sedan gråta strida tårar i samma kudde när Tess kämpar med att återvinna makten över sin kropp och lära sig att älska den, eller när hon återberättar och minns vad hon utsatts för genom livet. När Tess fann tröst för sina sorger, fann jag det tillsammans med henne, samtidigt som hennes öde också rev upp svårbearbetade känslor hos mig. Traumatiskt och läkande på samma gång.

Jag skulle kunna skriva en väldigt lång avhandling om varför jag älskar den här boken och dess målande språk, samt hur skickligt handlingens framfart balanseras med karaktärsutvecklingen, men lämnar det vid att det här är en resa jag önskar att många kommer att göra tillsammans med Tess.

På grund av hur drabbande jag själv fann boken kan jag naturligtvis inte göra annat än att rekommendera den till alla. Den förtjänar verkligen att läsas. Det är dock viktigt att poängtera att det är en väldigt karaktärsdriven berättelse som, emedan den innehåller spänning och fantastiska varelser, inte är ”klassisk” fantasy. Läs Tess för de fängslande karaktärerna med sina ofta svårnavigerade relationer och personliga resor mot självförverkligande, inte i första hand för stora bataljer och världsomvälvande intriger. Här finns både dramatik och känslomässigt djup.
Tess skiljer sig på flera punkter, tonmässigt och språkligt, från Hartmans tidigare böcker, även om de utspelar sig i samma värld. Seraphina är en ungdomsbok, medan Tess of the Road riktar sig mer mot vuxna, med rejält mycket tyngre teman. Vissa av karaktärerna från Seraphina gör mindre gästspel här, men räkna med att se dem i ett annat ljus än hur de tidigare gestaltats. Med det sagt: jag läste Tess utan att ha läst Seraphina, och det gick utmärkt. Jag blev visserligen spoilad på mindre detaljer från de första böckerna, men det säger nog en del att jag genast började läsa Seraphina när Tess var avklarad.

Rachel Hartman är en underbar författare, och jag längtar verkligen efter att få läsa vidare om Tess och hennes äventyr i kommande böcker.