The Knight

Han kallar sig Sir Able of the High Heart och påstår sig vara riddare - med all rätt, ty han har mottagit riddarslaget av självaste älvadrottningen Disiri - och jo, efter att ha stiftat närmare bekantskap med honom får omgivningen lov att medge att han är allt vad en riddare borde vara men alltför sällan är: en tvättäkta hjälte av det slag man normalt väntar sig att möta i sånger och sägner. Någon gång i tankfulla stunder kan han erkänna för en förtrogen att han må se ut som en riktig karlakarl, stor och stark och en hejare på att slåss, men i sitt inre är han bara en förvirrad liten pojke, och då suckar hans kamrat melankoliskt och svarar att han ofta känner det likadant själv.
Men Able har inte uttalat en livsfilosofisk plattityd utan bara meddelat faktum: han var nyss en amerikansk tonåring som plötsligt funnit sig förflyttad till en värld kallad Mythgarthr, där han strax tilldelats en kroppshydda av heroiska proportioner och, förstås, en uppgift att fylla.
För egen del har han ambitionerna att visa sig förtjänt av sitt riddarskap, att erövra det magiska svärdet Eterne från draken Grengarm och att återfinna den gäckande älvadrottningen Disiri, hans enda sanna kärlek. På vägen dit skaffar han sig ett antal trogna följeslagare, upplever många äventyr och mognar åtskilligt som människa.

Kanske tycker ni att det här låter som dussinfantasy av enklaste sort, men då känner ni inte Gene Wolfe, den sinnrikaste och subtilaste författare som verkar inom dagens sf- och fantasyfält. Ingen kan som Wolfe ta den slitnaste klyscha, vända den ut och in och få oss att se den med helt nya ögon. Hans genombrottsverk, sviten The Book of the New Sun från 1980-83, tedde sig i förstone som en traditionell quest-fantasy men utspelade sig i själva verket på en döende jord i en ofattbart avlägsen framtid; senare följde sviterna The Book of the Long Sun och The Book of the Short Sun som var satta i samma värld, inne i ett gigantiskt månggenerationsrymdskepp och på en fjärran planet. Tillsammans utgör de ett outtömligt rikt och komplext verk som kan läsas om och om igen och var gång låter sig avlockas nya lager av mening.

När nu Wolfe sätter igång en helt ny berättelse i ett aldrig förr skådat universum är det en stor händelse. The Knight är första halvan; den andra skall heta The Wizard: i sin helhet The Wizard Knight. Jämfört med hans tidigare verk är detta en rätt okomplicerad historia som bör kunna uppskattas även av yngre läsare. Det är Able själv (hans gamla namn får vi aldrig veta) som berättar för sin bror Ben, som är kvar i vår värld, och han gör det enkelt och rättframt, i raskt tempo och utan åthävor. Men man kan aldrig helt och hållet lita på Wolfes berättare, och under ytan går det att ana förrädiska bråddjup. Det är tydligt att Able har genomgått saker som han helst inte vill tala om. Han har en stor minneslucka från tiden omedelbart efter det han lämnade vår värld; vad var det egentligen som hände då? Och varför är han så förtegen om sitt liv innan dess? Och hur kommer det sig egentligen att han fördes till Mythgarthr? Dessa gåtor kommer säkerligen att besvaras i The Wizard, men känner jag Wolfe rätt kommer han inte att besvara dem riktigt på det sätt läsaren väntar sig.

Den som kan sin eddadiktning har redan räknat ut att Mythgarthr är en variant på Midgård, människornas rike, och hela världen i The Knight är löst skisserad på den nordiska mytologins, med jättar och alfer och enögd Valfader och allt. Men Wolfe har lånat från hela det västerländska myt- och sagoarvet, inte minst den Arthurdiktning som i så hög grad har format vår bild av riddaren och det ridderliga. Det är idel välbekanta element, och det är inte dåligt gjort av Wolfe att lyckas sätta ihop dem till någonting alldeles eget, något som känns friskt och starkt och farligt och på riktigt. The Knight är allt vad fantasy borde vara men alltför sällan är: fullödig prosakonst som tagit sin kraft ur den äkta mytens källsprång.