The Privilege of the Sword

Swordspoint från 1987 är en klassiker inom den inte så stora genren "gayromantisk fantasy inspirerad av 1700- och 1800-talslitteratur". Den utspelar sig i en socialt stratifierad stad där dueller är en godtagbar metod för högborna herrar att lösa tvister. De som inte vill utkämpa sina dueller själva lejer en fäktmästare, och skickligast av dessa professionella duellanter är Richard St. Vier. När Richards adlige älskare Alec råkar illa ut trasslar fäktmästaren in sig i intriger han har svårt att ta sig ur.

Nästan 15 år senare kommer Kushner med en uppföljare i The Privilege of the Sword. Nu är huvudpersonen Katherine Talbert, en ung kvinna från landet som skickas till staden för att fostras av sin excentriska morbror. Det visar sig snart att morbrodern är hertig Tremontaine, samme Alec som råkade i knipa i Swordspoint. Åren har förvandlat honom till en intrigant gammal libertin som ägnar stor möda åt att sätta käppar i hjulet för stadens mäktiga. Nu har han fått infallet att fostra sin unga släkting till duellant.

Systerdottern har ingen aning om varför hennes morbror (som alla påstår är galen) låter henne träna för en svärdsmästare. Det här utspelar sig i en värld med drag av sent 1700-tal och en kvinna beväpnad med svärd är en styggelse i allas ögon. Katherine hoppas bli introducerad i stadens salonger, men morbrodern insisterar på att hon ska bära manskläder och den bästa reaktion hon kan hoppas på från stadens aristokrati är medlidande. De flesta antar att hon är lika galen som sin morbror. Hon är till en början mycket ensam, men efter en tid börjar hon brevväxla med en annan ung adelsflicka, som är på väg att råka illa ut.

Den som har läst Swordspoint invänder kanske att det här låter som samma handling en gång till - fast med flickor, men så är det faktiskt inte. Farhågor om en alltför konstruerad eller pastishliknande berättelse kommer också på skam. Kushners lätta hand och levande språk tar bort all bismak av konstruktion eller idéroman. Ibland går det lite långsamt och slutet kan tyckas lättköpt, men det uppvägs mer än väl av det rörliga berättandet. Texten ger känslan av att ha fått växa av egen kraft istället för att tvingas in i en på förhand bestämd struktur. Katherine och hennes vapendragare Marcus, hertigens unga tjänare med ett mörkt förflutet, mejslas fram med precis så många ord som krävs. Naturligtvis får vi också träffa alla favoriter från den första boken, både St. Vier och skurken Lord Ferris.
En lättläst, välskriven och alldeles lagom tjock bok att tillbringa en regnig söndagseftermiddag med.