Wings of Wrath
Här är det inte ovanligt att både män och kvinnor är häxor, och utnyttjar sin egen livskraft till att hela, skåda framtiden eller göra andra konster. Varje användande av deras magi kostar dem emellertid i livstid. Ett par sekunder mindre på denna jord i utbyte mot ett glimmer av övernaturligt ljus verkar kanske inte så hemskt när man är ung, men sekunder, minuter och timmar läggs snabbt på hög tills åren helt runnit bort.
Det finns dock en grupp män som har fått tillträde till enorm magisk kraft och evigt liv. De kallar sig Magisters
och deras hemlighet är lika enkel som avskyvärd: de stjäl livskraft från en ovetande person vars styrka sakta rinner bort tills de slutligen dör en för tidig död. Ingen utanför magistrarnas krets känner till hemligheten och i deras slutna värld blir intriger och ränker allt mer ett mål i sig själv, ett sista verktyg att hålla årens leda borta.
Av diffusa anledningar har kvinnor inte kunnat få tillträda denna slutna grupp, inte förrän Kamala med stursk envishet tjatar sig till en lärlingsplats hos en gammal uttråkad Magister. Samtidigt som hon uppnår sin hett efterlängtade odödlighet, insjuknar prins Andovan i en obotlig sjukdom. Utan synbar anledning tappar han styrka och livslust, och ingen av de besvärjare hans far kallar in kan (eller vill?) berätta vad som felas honom.
Dessa två livsöden blir början till de flesta av trilogins huvudtrådar, men persongalleriet växer och förändras under seriens gång. En av de uppfriskande sakerna med att läsa Friedman är att man märker att ingen sitter helt säkert (utan onödigt slakt på romanpersoner bara för sakens skull).
Kamala som huvudperson är inte helt lätt att ta till sig. Hon börjar sin resa som en sårad, otålig anti-hjälte som suger livet ur andra utan större tanke på vad det kostar dem. Hennes bakgrund som barnprostituerad har gett henne både en enorm önskan att vinna styrka och visa världen att hon finns, samtidigt som hon är bitter och avundsjuk på den grundtrygghet många omkring henne har.
Som i sina tidigare böcker har Friedman bakom ytan av ett ganska rakt på sak rädda-världen äventyr rätt kontroversiella teman. Fokuset i den här trilogin ligger mycket på könsrollerna, samtidigt som hon bygger vidare på idéer om självuppoffring gentemot egoism som dök upp redan i den utmärkta sf/fantasyblandingen The Coldfire Trilogy.
Hon viker inte undan från att tidigt i boken tydliggöra kvinnornas underordnade ställning i de medeltida samhällen, något som blir extra intressant med tanke på hur vanliga dessa miljöer är i fantasy och hur få författare som problematiserar det hela. I framförallt Kamalas person visas hur en brutal omgivning kan förvrida sexualitet och naturliga drivkrafter till något hämndlystet och farlig.
Något som däremot lyser med sin frånvaro i Magister-trilogin är den sortens detaljerat världsbyggande som många fantasyböcker är fyllda med. Det förekommer inte ens en karta i den första boken, och den information om samhällets form och magins struktur som vi får är bara så pålitliga som de som förmedlar den.
Gudar och profetior har viktiga roller att spela, och vävs in på ett mycket realistiskt sätt i handlingen. Är de olika religionerna sanna eller ej, har de kanske bara brottstycken av glömda sanningar eller vandrar det verkligen människor i världen som har fått heliga uppdrag? Varken läsaren eller romanfigurerna vet säkert, vilket skänker ett djup till världen. Det är trots allt inte för att vi vet så mycket om vårt förflutna som vi kan känna dess ålder, tvärtom är det ofta luckorna i kunskapen som sätter fantasin i rörelse.
Jag tycker alltså det är befriande att man inte redan på första sidan kan se var alla kommer att resa, inte heller saknar jag prologer om hur och varför en gudomlig försyn har arrangerat världen. Däremot undrar jag över många mer jordnära detaljer och långt in i Feast of Souls kämpade jag med en känsla av att världen inte riktigt fungerade på detaljområdet. Allteftersom intrigen utvecklas och romanpersonerna lär sig mer om sig själva, blir också deras omvärld färgstarkare. En lite långsam början alltså, men har man tålamod dyker det upp mycket intressant.
Med denna sin nionde roman tar Friedman på ett mycket direkt sätt itu med könsroller på ett sätt som speglar både de stereotyper vi finner i mycket fantastisk litteratur, men också på de förväntningar och hinder som finns för kvinnor som söker makt i verkligheten. I Coldfire-trilogin var jag inte särskilt positivt inställd till kvinnornas roll, men det är med stort intresse jag läser hur Friedman kompromisslöst tar sig an detta ämna i sina nya böcker.
Man skall dock inte tro att det handlar om någon slags predikan förklädd som roman. I Feast of Souls vaknar mäktiga drakinsekter som kallas Själsätare och vars aptit på mänsklig livskraft vida överstiger magistrarnas. När vi så når Wings of Wrath har denna del av berättelsen till fulla blommat ut och det handlar om politik, glömda sanningar och gamla förbund som sätts på prov. Samtidigt kämpar Kamala med insikten om vad hon blivit och måste fortsätta vara för att kunna leva som en Magister och magikernas gamla rigida lagar börjar falla sönder när de för första gången måste enas mot en yttre fiende, samtidigt som deras hemligheter hotar att läcka ut.