Scifi-mys i Wes Andersons anda

Wes Anderson har släppt sin elfte långfilm. Varför lyfter vi just upp Wes Anderson, kanske ni undrar? För att vi älskar hans torra humor och för att hans senaste film faktiskt är väldigt relevant för oss. Han har visserligen handskats med det eskapistiska tidigare ; vi har trots allt sett både talande rävar och förkärleken för djur som präglar många av oss som rör oss i bokhandelns sfär. 

Men när han bokstavligen börjar hantera utomjordingar - då snackar vi på riktigt. 

Hans senaste film, Asteroid City, är en ovanligt stjärnspäckad rulle som handlar om den lilla staden Asteroid city, mest känd för en pytteliten meteorit i en absurt stor krater. Där hålls Junior Stargazer/Space Cadet konvetet, som lockar en märklig skara med föräldrar, barn och forskare för en familjär tävling och olika aktiviteter. När en dögullig liten utomjording hälsar på blir besökarna satta i karantän. Relationer formas och bryts. Allt i Wes Andersons ikoniska, torra humor och mjuka pastellfärger och såklart med den klassiska meta-berättartekniken han brukar berätta med. 

Vill man ha läsning i samma slags anda så kan vi tipsa om att spana in dom här små guldklimparna. 

Liftarens guide till galaxen - behöver man säga något mer? Douglas Adams torra, fantastiska språk om den livströtta Arthur Dent som mot sin vilja dras med på en intergalaktisk resa andas Andersons torra humor och är precis lika charmigt deadpan.

Space Opera - Kombinerar man Liftarens guide till galaxen med Eurovision får man Valentes Space Opera, där mänskligheten behöver delta i en intergalaktisk tävling i musik/gladiatorspel/underhållning. Problemet är bara att de enda från planeten jorden som kan delta (för att de inte är döda annars fysiskt inkapabla att delta) är två medlemmar i den gamla glamrock trion Decibel Jones and the Absolute Zeroes. 

We ride upon sticks - En vibrant häxsportskomedi om Danvers High field hockey-lag som för att säkra årets vinst åkallar sina Salemhäx-förmödrar, Emilio Estevez, och lite improviserad magi. Föremål blir underhållande personifierade, det finns lite historielektioner och något med den bara andas färg i samma skala som Andersons filmer (om man föreställer sig neon som pastell då.)

All systems red - Murderbot är en AI-styrd som har lyckats hacka sin egna kretsar och numera mest vill konsumera sin populärkultur ifred. Men den kommer tyvärr inte undan att behöva handskas med människor i vilket fall som, något som inte heller blir enklare av att den ändå kanske börjar gilla några av dom ack-så-ömtåliga små varelserna. Dialogen i Murderbot-serien påminner så himla mycket om de vältajmade, uttryckslösa konversationerna i Anderson filmerna. Det kanske känns fluffigt men jag är ändå redo att stå för det här. 

Snackar man teman och färgskalor kan man spana in This one summer - det den saknar i lättsamhet och humor överväger den med ett fantastiskt grepp om nostalgi och försluten av den barnsliga oskulden som trots allt är två av Wes Andersons huvudteman och den dämpade färgskalan. Dessutom är den fantastiskt vackert tecknad.