Chock - varför göra ett skräckspel?

Björn Flintberg, en av entusiasterna bakom det återupplivade rollspelet Chock, berättar om arbetet med spelet:

Jag älskade alltid Chock. Vi spelade det alltför sällan, även om vi hann med de flesta av de färdiga äventyren, men många av mina egenskrivna hamnade i en skrivbordslåda. Den krypande skräcken av det okända som väntade agenterna från SAVE. Mysterierna som behövde en lösning, hotet från det övernaturliga och en känsla av att man trots allt inte kunde göra det logiska - fly från allt. Det var någon drivkraft som höll rollpersonen kvar i kampen mot vampyren, varjaguaren eller krokmaran.

Och spelet var neutralt i systemet, lätt att förflytta till olika tidsepoker och miljöer. I grunden var det gjort för en vag nutid (dvs 1980-talet) men de flesta äventyren utspelade sig i helt andra epoker och geografiska miljöer.

Gamla Chock hade en del fantastiska kvalitéer. När man tittar på den gamla utgåvan med färdighetslistan, till exempel. En kort lista med färdigheter som alla valts ut för att ge en känsla av stämning och skräck. Okej, vi kanske inte ska hylla spelsystemet i övrigt alltför mycket. Det enda av de svenska spelen som byggde på subtraktion och att räkna ut differensen mellan ditt slag och din färdighet. Det hade ju varit sin sak om skalan var 1-20, men på ett 1-100-slag blev det lätt lite klurande. Kanske var det bra träning i matematik, möjligen.

Så med altl detta i bagaget, hur gör man ett nytt spel i det gamlas anda. Det vore orättvist att säga att det är en nyutgivning, snarare en “reboot”, en omstart. Om Chock skulle kommit ut idag, hur skulle det se ut då, har varit ledorden.

Jag försökte hitta en balans där systemet skulle vara lätt att sköta för Chockmästaren, men samtidigt ge upphov till karaktärer med lite djup i för spelarna. Viktiga val kring personlighet och drivkrafter, färdigheter och kunskaper som spelade roll. Så ett nytt system, snabbspelat men med tillräckligt djup och mycket nostalgi för att tillfredsställa de som ville ha ett trevligt system att spela i.

Världen ville jag hålla i en vag nutid, precis som originalet. Fast nutiden nu var 2010-talet, och istället för en värld med en god och en ond kraft ville jag spegla vår mer komplexa, fragmenterade verklighet med flera olika organisationer, alla med olika mål och vissa högst tveksamma om de var “onda” eller “goda”. Världen är ju inte så enkel längre, som vi vet.

Från början var tanken att ha ett väldigt stort fokus på folktro, men ju mer vi jobbade med Tommy Kuusela på Institutet för Språk och Folkminnen, desto mer insåg jag att även om vi började i svensk miljö och med svensk folktro, skulle spelet bli för snävt om vi stannade där. Det skulle ha präglat allting vi gjorde, och göra det mycket svårare att byta geografisk miljö till Sydamerikas djungler eller Egyptens öknar. Så vi behöll den svenska grunden men gjorde systemet och varelserna - vi använder termen väsen utifrån hur folklivsforskare benämner det - något mer neutrala så att det är lätt att göra egna bygga om, modifiera.

Ingenting av det vi gjort skulle ha kunnat hänt utan allt hårt arbete från Daniel Lehto, min parhäst som slitit så många timmar med allt från produktion och sättning till tesxter. Och Jonas Larsson Olanders som varit redaktör och baxat texterna i mål till slut. illustratörerna är också hjältar: Ola Larsson med omslagen, Richard Svensson och Peter Svärd som gjort så mycket av inlagornas illustrationer, Peter Sandberg som också bidrag. Inte heller ska Mikael Bergström gå utan tack för hjälp med sättningen, och vännerna på Bläckfisk förlag som ställt upp med råd, korrektur och tankar, mitt medan de gjorde sitt eget spel. Ja, vi hjälps åt, vi svenska rollspelsproducenter. Vi gör ju det här för att vi älskar det. 

Sist men inte minst - backarna. Utan er vore det inte alls möjligt.