Av
Lala Takemiya
Söt samling av shonen-ai berättelser, med fokus på vänskap, nervpirrande förälskelser och första kyssar. Vardagsromantik och dagdrömmeri som lyckas vara småmysig trots den mycket ojämna berättarnivån.
Den tystlåtne Yusuke i "Topping Boys", har för vana att städa upp bland vännen Hirosues katastrofala förhållanden, och har svårt att konfrontera gamla känslor och nya möjligheter. I "Dustbin Space" möter protagonisten den tystlåtne och imponerande Kuwanara, som arbetar med sophämtning i stadsdelen. Attraktion uppstår trots vitt skilda personligheter och sinneslag. Yoshimori i "My Manga Sensei" skriver brev om sin förälskelse till sin favoritförfattare, Kotaro i "Afraid to Love" vet inte hur han skall handskas med sitt intresse för den skarptungade Yuki, och Shu i "A Place in the Sun" faller handlöst och helhjärtat för sin levnadsglade och rara kollega Midori.
Kul att veta:
A Place in the Sun är en samling på fem kortare berättelser varav två av dem är kapitelindelade.
Utgivaren, Doki Doki, är ett förlag inriktad på shonen-ai och yaoi, som startades i ett samarbete mellan japanska Shinshokan och amerikanska Digital Manga Corporate.
Omdöme:
Det här är en manga för dem som är nyfikna på Boys Love, eller vill läsa berättelser som utspelar sig i maklig takt och som förutom uppsluppen förälskelse och kärleksförvirring, mest ser till vardagliga ting. Den återkommande ingrediensen i dessa berättelser tycks inte bara vara en första kärlek, utan att åtminstone ena parten av relationen inte riktigt kommit underfund eller accepterat sin homosexualitet. Detta leder till en del självrannsakan, men eftersom novellerna är så korta görs inga djupdykningar i vare sig karaktärsporträtt eller tankegångar. Tydligast är detta i "Afraid to Love" där det hela är över innan det ens börjat, lika flyktigt och intetsägande som karaktären Kotaros beskrivna förhållande.
"Dustbin Space" har på sina tre kapitel möjligheten att utveckla relationen mellan de två huvudpersonerna, och lyckas sammanfläta deras begynnande romans med vardagstips om sopsortering utan att det blir konstigt. Dock blir övergången mellan nyss påbörjad vänskap och förhållande mycket hastig, i och med att den ena killen tar sig friheter med den andra som jag är tveksam inför. Jag har hört att det tyvärr är ett återkommande tema inom shounen-ai, att man framställer de första intimiteterna med att den ena är osäker och spelar svårflörtad, eller faktiskt är ovillig, medan den andra parten är framfusig eller tvingar sig på. Kanske har jag helt missuppfattat, men oavsett så är det inte uppskattat hos mig att man inte kan klargöra om den ena parten faktiskt är villig eller inte.
Det är faktiskt bara sista novellen, den som gett samlingen sin titel, som jag riktigt fastnar för. På få sidor lyckas Takemiya måla upp just hur överväldigande kärlek är, och hur det räcker med närhet för att man ska kunna uppleva riktig, förbehållningslös lycka. Det är vacker och engagerande, men uppväger tyvärr inte resten av bokens svagheter.
