Av
Est em
Age Called Blue, som kan läsas fristående, spinner vidare på en av kortberättelserna i Seduce Me After the Show och handlar om den komplicerade relationen mellan två killar som spelar i samma band. Parallellt berättar serien även om hur deras manager, den kände rockveteranen Joe, sörjer sin en gång i tiden bästa vän Pete, som nyss har gått bort. Serien är både spännande tecknad och målar upp en medryckande berättelse om kärlek och musik. För den som vill läsa en annorlunda yaoimanga som inte påminner om någon annan serie i genren är Age Called Blue ett alldeles utmärkt val.
Ända sedan de först träffades har det alltid funnits något mer än vänskap mellan Nick och Billy. När så Nick en dag stjäl Billys gitarr och säljer den för att betala av en skuld förändras balansen i deras relation för alltid. Nick och Billy spelar i ett band tillsammans, men när Nicks allt mer komplicerade liv ställer till det för hans bandkompisar tvingas Billy att välja mellan bandet och Nick. Frågan är om Billy verkligen kan separera sina känslor för Nick och sin musik?
Kul att veta
est em, som skriver sitt namn med små bokstäver, är en av mangaforskaren Matt Thorns gamla elever från mangautbildningen i Kyoto University.
Vissa av berättelserna i Age Called Blue hör ihop med materialet i den något äldre
Seduce Me After the Show. De kan läsas fristående, men blir extra bra om man läser båda volymerna. Det spelar ingen större roll vilken ordning man läser dem i.
Est em har även skrivit
Red Blinds the Foolish, som dock kan vara lite svår att få tag i om man har otur.
Omdöme
est ems serier är ett bra exempel på berättelser som kan läsas av både yaoikonessörer och folk som i vanliga fall undviker genren. De är nedtonade i sina sexskildringar och beskriver situationer som, trots att de utspelar sig mellan två män, ändå har en tydlig känsla av allmängiltighet. Hennes serier är framförallt ett alldeles utmärkt exempel på en sorts berättelser om annorlunda levnadsöden, som man oftast bara finner antingen i s.k. seinenmanga (manga skriven för främst en vuxen manlig publik) eller i just yaoimanga som skrivits utanför mainstreamfåran.
est ems berättande är mer moget och välberättat än det mesta man numera finner i yaoigenren. Det är dessutom helt befriat från alla de gamla vanliga klyschorna (förutom det faktum att killarna faller för varandra). I Age Called Blue väver est em samman två generationer av mäns livsöden i en melankolisk berättelse om krossade drömmar om kärlek och musik.
Bäst är förstås huvudberättelsen om de fyra rockmusikerna, men jag gillade även sidoberättelserna väldigt mycket. Est em verkar ha lika god hand med både kortare och längre berättelser. Det var även kul att se hur est em, sedan debutverket Seduce me After the Show, har renodlat sin teckningsstil och gett det en personlig prägel, utan att förlora det som gjorde henne unik. Hon tecknar med en vuxen, något spretig stil och experimenterar gärna med sidlayouten för att lyfta fram känslorna hos sina figurer. Age Called Blue kommer att hålla för många genomläsningar, precis som dess föregångare.
En sak som tyvärr slog mig medan jag läste var den uppenbara skillnaden i kvalitet mellan Netcomics utgåva av Age Called Blue och Auroras utgåva av Seduce Me After the Show. Netcomics håller en extremt låg kvalitet jämfört med Aurora, vilket gäller hela produktionen i allmänhet: översättning, tryckkvalitet, sättning och utseende i övrigt på pocketen. Netcomics har visat prov på god smak vad gäller val av serier att ge ut, men lämnar mycket att önska i övrigt. Aurora å andra sidan tycks ha lagt hela sin utgivning på is efter att ha fått ekonomiska problem, och just nu ser det inte ut som om de kommer att återhämta sig. Kanske var det tur att Netcomics valde att gå i Auroras fotspår och ger ut yaoiserier av högre kvalitet än det som har släppts på engelska hittills.
För er som gillade Age Called Blue rekommenderar jag å det varmaste att ni även läser
Seduce Me After the Show samt Red Blinds the Foolish om ni lyckas få tag i den. Av andra mangatecknare rekommenderar jag även Tomoko Yamashitas
Dining Bar Akira, Shoko Hidakas
Restart och
Not Enough Time, samt förstås
Fumi Yoshinagas serier (oavsett genre). Varmt rekommenderad!
Länkar:
Matt Thorn om est em
Est em på wikipedia
