Jisses vad det känns avlägset, men det fanns en tid då en svensk
Shonen Jump inte gick att köpa på Pressbyrån runt hörnet. Och det fanns definitivt en tid då boklådorna landet över inte tog in drösar av japanska mangahits. En av få animetitlar som faktiskt förekom på videomarknaden här i lagomlandet var dåvarande undergroundrariteten Akira.
Mellan 1982-88 tecknade
Katsuhiro Otomo frenetiskt på mangan, som vid slutskedet var telefonkatalogsaktiga 1800 sidor lång. Otomo blev betrodd med en okristligt hög budget och startade simultant mastodontproduktionen av en långfilmsversion, som efter premiären kom att bredda spåret för animereleaser här i väst.
Den japanska populärkulturen flirtar ständigt med undergångstemat. Det kanske inte är så hälsosamt, men Otomo gör bra historier av det: 1988 avlossades en atombomb, tätt följd av ett tredje världskrig som kom att ödelägga stora delar av vår jord. 31 år senare ser ett nytt Tokyo ljuset och i den livströtta metropolen degar den unge rebellen Kaneda med sitt mc-gäng. Genom åren har militären experimenterat med barn för att få fram en psykiskt överlägsen människoras, ett tema som för övrigt känns igen från upphovsmannens föregående verk Domu (som sorgligt nog inte finns i tryck längre här i väst, reds. anm.). Det första av offren, lille Akira, utvecklade krafter vidare bortom kontrollnivå och var en direkt orsak till att världen ödelades. Nu anser dock staten att man innesitter mer kunskap och nästa får till rakning i statens absurda experiment blir Kanedas förvirrade knuttevän Tetsuo.
Under en tid då datorer ännu inte användes för att förstärka tecknad film, överrumplades MTV-generationen av Akiras ambitionsnivå. Insatta kanske känner till äldre animestandard att låta en guppande mun vara en av få ansiktsrörelser, här bjöd man på läppsynkade dialoger och ett fantastiskt detaljrikt Neo-Tokyo i väl över 160 000 cels.
När denna mörka framtidsvision lanserades världen över tog intresset för japansk animation fart på riktigt, främst i USA, en filmnation där cyberpunk hade ekat igenom hela 80-talet (
Flykten från N. Y.,
Bladerunner). Ja, Akira är starkt präglad av sin dåtid, men trots att anime har ett skenande bäst-före-datum, har tidens tand hållit animationen i ett mjukt grepp. Denna ädelsten släpptes nyss i en nyslipad special edition-utgåva, som kommer att falla även de kräsnaste nördotakus i smaken.
Enligt mig mynnar detta fingertoppskänsliga verk ut i ett lite väl magstarkt messiah-scenario och hinner innan dess visa mer "gore galore" än valfri Dario Argento-
film. Mycket har fått strykas från den meterhöga mangan, som förövrigt hemsökte svenska MAGNUM för ganska exakt 10 år sedan, och för att behålla berättarbalansen och ge flyt åt den aggressiva tonen är twisten i slutet omskriven. Jag vill passa på att klarlägga att grundhistorien i Akira inte alls är lika hopplöst cerebral som den ofta framställs, utan mer som en Bob Dylan-text; den blir endast ett hjärnspöke om man så vill (orkar) och då finns det ingen ände på analysmöjligheterna.
