Lite old school fantasyanime att spendera söndagseftermiddagen med? Manga Video dammar av och släpper gammal skåpmat. På Västfronten intet nytt. Men mysigt värre.
Omslaget bör ringa en klocka för er som diggar TV-spelsestetik; Pennan hölls av Yoshitaka Amano, känd för sin konceptmålningar till Castlevania-spelserien och omslagen till Gaimans Sandman. Även manga-malar bör ha kommit i kontakt med den ansedda japanen, då han stod för skisserna till Vampire Hunter D. Även Amon Saga är i sig baserad på en illustrerad förlaga av samma tecknare.
Landet (sätt in valfritt latinklingande namn) är fullt till brädden av virila barbarer och kvinnor i nöd. På en sunkig bar med kreatur som direkt tagna från Mos Eisley Cantina hittas den unge krigarsjälen Amon; späd, med ledsna ögon och helt i samklang med Amanos androgyna skapelser. Efter en dispyt med den betydligt resligare kämpen Gaius finner han sin följeslagare och tillsammans är de snart i luffartagen. Vi får höra om den testosteronpumpade kejsare Valhiss, som håller den förtjusande prinsessan Lichia (Leia, någon?) inspärrad innanför murarna. Gänget får ett El Dorado att finna och Amon en personlig vendetta att utreda då kejsaren ligger bakom hans mors död.
Nej, det är inget intro till något halvgediget rollspel till Nintendo DS, utan Shinji Ogas gemytliga animerendezvous från 1986. Det finns som brukligt ett land att rädda och en prinsessa att vinna, och som du redan gissat lyfter handlingen inte ett finger för att vara nyskapande (inte ens då) utan verkar nästan anstränga sig för att linda klyschorna i en sidenduk. Handlingen i detta högst traditionella pre-Akira–verk är tunt som ett isflak i februari, men serveras med en hälsosam dos humor bland de arketypiska RPG-karaktärerna, vilket kan njutas av i dubbel bemärkelse då engelska dubben för en gångs skull är bättre än dito textning.
Själva striderna är förvånande jordnära, utan den karaktäristiska hjälteöverlägsenheten. Sagan är uppmålad med en förkärlek för vildvuxen granskog och öde stenlandskap och är på det ackompanjerad till oinspirerade stråkar, men som fungerar väl i sammanhanget som soundtrack till en retroresa till tiden för grova kantlinjer och detaljfattig färgsättning. Jag vill dock skjuta in att ljudet i PAL-utgåvan kan upplevas som något dovt.
Även om såväl nakenhet som blod tyglas på ett nästan viktorianskt plan, kräver Amon Saga sin mogna målgrupp. Jag vill poängtera att den här titeln är från en tid då muskelbaserade fantasyberättelser som Conan barbaren faktiskt fungerade. Acceptens för föråldrande är grundläggande. Inte bara föråldrande ur produktionsmässig synvinkel, utan även strikt innehållsmässigt.
Filmens 72 minuterna är över innan man hinner säga ”tvåhandssvärd” men i detsamma blir Amon Saga på nått vänster väl avvägt och hinner aldrig upplevas som långtråkig.
Med de rätta referenserna i ryggsäcken, säg
Record of Loddoss War, kan Amon Saga vara störtskön – för just en söndagseftermiddag.
