Våldsamma Angel Sanctuary styrker en fördomsfull syn på Akihabara-kulturen som en plastikopererad, skruvad multiindustri.
Seriens tre avsnitt handlar om mörka änglar, ett tacksamt ämne inom modern fantasy och sci-fi.
Vi har tidigare sett temat i
Änglar och demoner och i Kevin Smiths geniala
Dogma. Likt i den sistnämnda kan man ibland ha svårt att avgöra vilket av stoffet som är hämtat ifrån apokryfiska, kristna texter, däribland Dödahavsrullarna, som i fallen
Ah! My Goddess och den ständigt i ropet
Neon Genesis Evangelion, och vad manusförfattarna själva har diktat ihop under en koffeinkick på kafferasten. Hela paketet är på det tillspetsat med en dos från den Madonna-frälsande Kabbalah-rörelsen.
Vi möter Setsuna, lika sorgmodigt svår som Squall i Final Fantasy VIII, en tonårskille som med tyngt sinne erkänner att kärleken till sin vackra lillasyster går långt utanför etikens sfär. Mer ångesttyngt blir det då den grådaskiga pojken i ett storartat tillslag får reda på att han är reinkarnationen av den rebelliske ängeln Alexiel, som en gång ledde ett uppror mot Gud. Både onda och goda krafter väntar nu på Alexiels ståtliga återkomst, vilket tyvärr skulle innebära att skalet
Setsuna måste martyrdödas.
De kvasikristna elementen å sidan, och du har kärnan av vad Kiyoko Sayamas OAV-serie egentligen är; en grafiskt våldsam, dock genremedvetet melodramatisk, shojoanime, alltför framkrystat konstlad för sitt eget bästa, med en eller två ambivalenta transvestitdemoner för mycket. Kontentan blir lika vemodig som dragspelen i gamla slagdängan ”
Tu m’as Promis”.
Shinji-vibbar utvarnas, men vad skulle en shojoanime vara utan vackra tonårskillar med ångest över sitt mindervärdeskomplex? Men åldersgränsen på 16 är högst lämplig, då detta inte är för den lättstötta. Då syftar jag inte på att serien glorifierar djävulska demoner och förmedlar en mulet pessimistisk syn på änglarnas tillvaro, utan pekar framför allt på incesttendenserna som hela tiden vakar runt hörnet. Då Angel Sanctuary försöker behandla det omoraliska i tabutemat, gör den det långt ifrån lika smidigt som den något yngre TV-animen Koi Kaze.
Trots jämn berättarteknik i en annars överdimensionerad animeadaption, agerar de tre halvtimmesavsnitten snarare som en blodövergödd trailer än en sammanfattning av
modersmangan från 1995. Förvänta dig att överrumplas av en övertung cliffhangerkänsla i sista avsnittet.
Nästa år, 2010, fyller Angel Sanctuary som anime 10 år. Ändock är den största behållningen, trots flera tekniska genvägar i de påtagliga stridsscenerna, det rent visuella, och då i synnerhet de praktfulla karaktärerna, vilka är klippt och klistrade ifrån Yuki Kaoris snygga 20-volymsmanga. En stjärna i kanten för orkesterarrangemanget, en ljudmatta som känns naturligt pampig och på tredje plats, den välgenomtänkta japanska talljudspåret. Dessa tre komponenter gör att nerblodade Angel Sanctuary snuddar på gränsen till ett högre betyg.
