Kaori Yuki är en mästare på mörk och romantisk manga. Hon har släppt flera serier och många kortare berättelser. Angel Sanctuary är hennes längsta, 20 vol. och platsar definitivt i kategorin
episk
.
I centrum har vi bråkstaken Setsuna Mudo som lider av en strängt förbjuden kärlek. Han är nämligen kär i sin syster, Sara. Förtvivlan över detta får honom att ställa till trassel, medan hans mor försöker separera honom och Sara. Inget blir enklare när Kurai, prinsessan av helvetesriket Gehenna och hennes crossdressande kusin dyker upp. De hävdar att Setsuna egentligen är den organiska ängeln Alexiel reinkarnerad, förutbestämd att leda deras folk i krig mot Gud. När sedan Alexials vansinnige tvilling, den oorganiske ängeln Rosiel, lägger sig i bryter helvetet verkligen lös.
Efter ett par volymer lämnar vi Setsunas jordiska problem och han blir delaktig i en kamp av mycket större proportioner. Ett myller av änglar, demoner och allt däremellan blir indragna, då Alexiels inkarnation är en viktig bricka i världsalltets politiska spel. Men Setsuna har egna planer, och tänker inte förbli blott en spelpjäs länge till!
AS har en intressant kosmologi, såklart inspirerad av kristna och judiska teorier, men med en japansk vändning. Yuki har lyckats bra med att få de olika världarna detaljerade och unika. Denna gedigna bakgrund tillsammans med osäkerheten som alltid hägrar gör berättelsen mycket spännande och fängslande. Vem är god, ond? Varför gör de sådär? I nästan alla fall har figurerna, även de onda, också övertygande skäl för sina handlingar.
Bifigurerna är nog faktiskt de som är intressantast; de visar upp alla människans svagheter och styrkor på ofta hjärtskärande vis. Setsuna är cool, visst, men lite för älskvärd under sitt coola skal. Sara lider, som många andra typiska shoujo-hjältinnor, av
alla älskar mig fast jag är menlös-syndromet. I stället är det personligheter som Rosiel och hans (alltför) lojale tjänare, ilskna ärkeängeln Michael (Mika-chan ♥) och Kato, en stackars pundare ute på väldigt djupt vatten, som, tillsammans med flera andra, fyller serien med liv.
Har man läst annat av Yuki, som det viktorianska dramat
God Child, känns den tunga och desperata stämningen igen. Även tecknarstilen med finstämd, ren karaktärsdesign och detaljrika men diffusa bakgrunder är typiska. Jag tycker mycket om stilen, det blir så sköna bilder, men ibland har figurerna irriterande lika ansiktsdrag.
En varning bör utfärdas för känsliga läsare. Det förekommer bl.a. incest, våld och anspelningar på våldtäkt. Som i flera Yukis berättelser är det också starka shounen-ai-antydningar.
