Av
Makoto Raiku
Fabelmanga om japansk tvättbjörn som adopterar en övergiven människobaby. Trots ett par mysiga stunder är dock recensenten inte såld på historien, och finner karaktärerna både lite irriterande och seriens målgrupp svårdefinierad.
Den japanske tvättbjörnen Monoko lever ett digert flockliv fullt av rädslor och hårt jobb, samtidigt som hon hemsöks av förlusten på föräldrarna. När hon en dag hittar en övergiven baby av okänd art i floden, bestämmer hon sig för att starta sin egen familj. Men det är svårt att vara en tvättbjörn i en hård och kall värld, speciellt när grymma jägare som vildkatten Kurokagi stryker omkring.
Kul att veta:
Animal Land (Dōbutsu no Kuni) är en pågående serie. Den engelskspråkiga översättningen trycks a Kodansha Comics, som planerat att ge ut följande två volymer redan före jul 2011.
Mangakan Makoto Raiku har även skrivit serierna Zatch Bell! och Hero Ba-Ban.
Omdöme:
Grundtanken med Animal Land är antagligen att skriva en söt, djurcentrerad serie med starka Djungelboken-konnotationer, där människoungen snabbt blir den tolkande länken mellan skogens vilda djur, och på så sätt överbryggar djungelns lag om den starke och svage. Tanken är inte illa.
Seriefigurerna är däremot allt som oftast irriterande. Både tvättbjörnen Monoko och Baby är ju småglin, så deras ständiga gnällande och tjutande är störande trots att det är förståeligt. Men för att vara en manga som är så karaktärsdriven, tycker jag att karaktärerna borde intressera mer. Den enda jag egentligen tycker om är den moraliskt plågade katten Kurokagi, som är det främsta exemplet på att den starke har rätten att äta den svage, men samtidigt lider samvetskval över tidigare val i livet. Det ger berättelsen lite mer tyngd, tillsammans med Monokos genomgående rädsla över att överges igen.
Men Animal Lands allra största brist är att jag inte förstår vem den riktar sig till. Trots att den är ett drama, så känns den inte tillräckligt genomtänkt eller välskildrad för att dra en äldre publik. Den är heller inte komisk i sin gullighet (mest i handling och inte i bild), och förlagets 13års gräns anser den inte lämplig för barn. Dessutom finns små inslag som jag tror att de yngsta inte skulle uppfatta ändå, exempelvis den bystiga tvättbjörnshonan som ständigt håller i en taggig piska i tydligaste S & M-stuk. Vem är hon tänkt att underhålla?
Letar man efter fabler, saknar man fler Mowglis och Tarzan-pojkar i mangavärlden, och vill man hellre läsa om djur än människor, så är Animal Land såklart ett alternativ. Själv är jag rätt likgiltig inför fortsättningen, för att vara ärlig.
