Av
Osamu Tezuka
Osamu Tezuka, mangaguden, dissekerar och funderar över kärlekens många olika aspekter: det vackra, det fula och det som inte kan beskrivas i ord. Som många av Tezukas kortare verk är det kärnfullt och väl genomtänkt, med kompetenta teckningar i Tezukas välkända, serieaktiga stil.
En ung psykopat genomgår rehabilitering för att bota hans brist på respekt och förståelse för vad kärlek är. För att lära honom att kärlek är något vackert, istället för något smutsigt och hotfullt som prompt måste förintas, utsätts han med hjälp av diverse medicinska experiment för olika scenarion. Tezuka dissekerar, psykologiserar och ger oss sin version av ett av våra mest älskade samtalsämnen: Kärleken.
Kul att veta
Apollo’s Song gavs ursprungligen ut i Japan 1970 och seriens mörka stämning sägs ha inspirerats av de bubblande samhällsproblemen och de politiska spänningarna som bland annat bidrog till omfattande studentprotester i Japan mot slutet av 60-talet. Den sexuella revolutionen och frigörelsen hade nått även mangan och Apollo’s Song kan ses som Tezukas försök att analysera och psykologisera vad han såg i samhället omkring sig. Det är samma era som inspirerade
Haruki Murakami när han skrev sin välkända roman
Norwegian Wood, för den som vill läsa mer om denna omvälvande tid i Japan.
Omdöme
Jag har av ett infall av retronostalgi recenserat ett flertal av Tezukas serier här på JiFi under den senaste tiden. Av de verk jag har läst hittills har Apollo’s Song varit min absoluta favorit. Tezukas serie är alltid läsvärda och välgjorda, men huruvida de har åldrats väl varierar. Apollo’s Song är en välgjord serie, mestadels befriad från de problem jag har påpekat i recensionerna av andra verk. Serien har visserligen tveksamma inslag, eftersom våra kunskaper om vetenskap och vår syn på etik har förändrats sedan serien gjordes, men jag stördes inte av det medan jag läste. Jag upplevde det istället som en trogen skildring av svunna tider och numera skrotade livsåskådningar.
Sett ur ett historiskt perspektiv är Apollo’s Song intressant; Tezuka skrev den som en reaktion på hur unga japaner under 60-talet, kanske framförallt män, men även kvinnor, hade börjat få en inställning till sex som skilde sig tydligt från tidigare generationers. Apollo’s Song handlar därför mycket om sex, men inte på ett grafiskt, eggande vis, utan ur ett mer psykologiskt perspektiv.
Detta är, vilket kanske bör påpekas, en innehållsmässigt vuxen serie, snarare än en serie med direkt vuxna teckningar. De sexuella inslagen är smakfullt, nästan filosofiskt skildrade och vävs alltid in i ett större berättelsesammanhang. Tezukas Disneyinspirerade stil i kombination med en så pass vuxen berättelse kan kanske kännas lite märklig för ovana Tezukaläsare, men jag tror att det är just kulturkrocken mellan det söta och det obehagliga som bidrar till att göra serien till en så effektiv läsupplevelse. Dissonansen mellan de charmigt runda och mjuka teckningarna och det stundtals oerhört skrämmande innehållet framhäver seriens syfte: att belysa och diskutera kärlekens alla olika ansikten och rikta uppmärksamheten mot glappet mellan yta och innehåll.
Men Apollo’s Song är inte bara psykologi och tankeexperiment; Serien är i grund och botten en klassisk Tezukaserie, vilket innebär att det är en välgjord och spännande serie ur ren berättarsynpunkt, oavsett om man köper psykologin som berättelsen bygger på eller ej. Den kan mycket väl läsas som en mörk, vetenskaplig thriller om man väljer att göra det.
Apollo’s Song är ett utmärkt val för den som gillar serier som ger läsaren mycket att bita i och själv fundera över. De flesta av Tezukas verk är intressanta, dels som tidsdokument, dels som tydliga exempel på hur mycket Tezuka gjorde för de japanska seriernas utveckling som medium för, utöver ren underhållning, politik, religion och samhällskritik, så om man uppskattar dessa inslag i Apollo’s Song kan jag rekommendera även resten av de av Tezukas verk som finns översatta till engelska. Det är bara en bråkdel av den enorma serieskatt som Tezuka lämnade efter sig när han gick bort, men å andra sidan kan vi nog räkna med att det vi får är guldkornen.
Är du intresserad av att läsa mer om tidsandan i Apollo’s Song rekommenderar jag med varm hand även tidigare nämnda romanen Norwegian Wood av Haruki Murakami (som även går som film på bio i skrivande stund).
