Tomomi Yamashita
En titel på en latin och en snygg kille med silverfärgat hår på omslaget? Den tar jag! Ja, ibland spontanköper man manga och "Silverapotekaren" var ett trevligt litet fynd.
Berättelsen, som äger rum i ett obestämt medeltida fantasiland, handlar om
Argent - det är han som är den snygga killen på omslaget - och prinsessan
Primula. Som barn var Argent slav och provsmakare vid hennes hov, då han är immun mot alla gifter. Han tränades nämligen som liten till lönnmördare, vilket också gjort hans beröring giftig.
Men den unga Primula trodde Argent var hennes vän och hjälpte honom rymma när hon insåg sanningen. När de flera år senare återses har Argent utbildat sig till apotekare och prinsessan hjälper honom tillbaks till hovet. Hennes far spinner dock egna intriger och det finns även en hel del avundsjuka vid hovet mot prinsessans nya favorit.
Kul att veta
Författaren var faktiskt apotekare själv tidigare, vilket såklart hjälper till att ge en hel del realism åt de olika mediciner och gifter som nämns.
Om jag förstått saken rätt, är denna manga tre volymer lång och avslutad. En trevlig omväxling för de som lätt tröttnar på kärlekstrasslet i evighetslånga serier alltså.
Omdöme
Teckningsstilen är enkel, ljus och ren. Det är symmetriskt och välgjort, men ibland känns bakgrunderna nästan torftiga och vissa scener tecknas för skissartat. Personerna har ganska runda ansikten och jag tycker mycket om karaktärsdesignen.
Bakgrunds historien är intressant och Argent är en fängslande person. Det är därför lite synd att det än så länge mest varit mindre konflikter som lösts ganska snabbt, det skulle bli mer spännande om inte varje del slutade med ett leende. Därmed inte sagt att berättelserna är dåliga, det kunde bara varit ännu lite bättre.
En riktigt intressant figur är faktiskt Primulas far; å ena sidan verkar han vara en snäll gammal gubbe, men å andra sidan köpte han en pojkslav och har definitivt planer för Argent. De kommer säkert gagna kungadömet, men honom personligen..?
Även prinsessan Primula är en trevlig huvudperson, hon är varken för perfekt eller sådär irriterande som en del shoujohjältinnor kan vara. Det är också en trevlig omväxling att läsa om en matglad, atletisk tjej och finna att hon är tecknad med lite kött på benen, tummen upp för detta!
När det gäller extragrejer är det inte mycket att hurra för. Vi får en presentation av de kemikalier och gifter som nämns i volymen, men det är också allt.
Apothecarius Argentum är en bra blandning av komedi, romantik och spänning. Det lyckliga slutet är för en gångs skull inte heller självskrivet, eftersom Argent är för giftig för att vidröras. Jag ser fram emot att läsa mer av den här mysiga mangan.
