Av
Hajime Isayama
Attack on Titan är en märkligt fascinerande serie, som bryter mot genrekonventionerna och kryddar vad som kunde ha blivit en generisk fantasyberättelse med en känsla av obehag som är svår att skaka av sig. Teckningarna i actionsekvenserna blir med nöd och näppe godkända, men seriens floskelbefriade intrig och intressanta karaktärsgalleri väger mer än väl upp för dessa brister. Det är en serie för läsare som vill ha något nytt och annorlunda.
För många hundra år sedan attackerades mänskligheten av Titaner, enorma jättar som förtärde större delen av planetens invånare. Den spillra av mänskligheten som överlevde gömde sig innanför en hög ringmur och levde där i frid i mer än 100 år. Men så kommer dagen då Titanerna slutligen får både muren och freden att rämna. Eren och hans fostersyster Mikasa tvingas bevittna fruktansvärda händelser den dagen, och bestämmer sig därefter för att bli soldater i armén mot de fruktansvärda Titanerna. Men hur bekämpar man en nästan odödlig varelse som är många gånger större än en själv och som äter människor levande?
Kul att veta
Attack on Titans, eller Shigeki no Kyojin som den är känd som i Japan, har blivit mycket uppmärksammad i Japan. Serien har nominerats till Manga Taisho-priset och Osamu Tezukas kulturpris. Den har även vunnit Kodanshas interna för bästa serie. Serien har sedan starten 2009 gått i
Bessatsu Shonen Magazine (som också startade 2009). Attack on Titan är Hajime Isayamas första serieföljetång.
Omdöme
Attack on Titan är en ambitiös actionmanga med ett av de mer unika uppläggen jag har stött på i genren under senare år: Människorna har stängt in sig innanför en enorm ringmur och väntar på att enorma jättar, som äter människor levande, ska attackera. Det är en klaustrofobisk och blodig serie, med många frågetecken om vilka Titanerna är och varifrån de har uppstått. Jag skulle definitivt säga att det är den obehagliga stämningen i serien som får den att sticka ut bland alla andra äventyrsserier av liknande snitt.
Jag har läst många japanska serier som sticker ut ur mängden, men det är sällan man hittar shonenmanga i actiongenren där serieskaparna vågar kliva bort så fullständigt från den upptrampade stigen som Isayama. Han styr förbi genreklichéerna och har säkert satt myror i huvudet på många läsare, men på ett bra sätt. Serien är oförutsägbar, vilket bidrar till spänningen.
Persongalleriet i Attack on Titan är varierat och innehåller en god balans av både tjejer och killar. Serien innehåller än så länge ingen fanservice, tack och lov, och tjejerna får vara lika aktiva och heroiska som killarna, något jag ser som ett plus.
Serien har fantasyinslag, främst i form av Titanerna, men det är intressant att se hur soldaterna i armén som slåss mot dem inte använder någon form av magi, utan förlitar sig på en slags steampunkinspirerad teknologi och militärstrategier utvecklade för strid under belägring. Det ger en intressant kontrast.
På teckningssidan är det tyvärr inte lika bra. Isayama är ny som serieskapare och det märks trots, eller kanske på grund av, hans höga ambitioner. Teckningarna är godkända, men actionsekvenserna är svåra att följa. Många gånger är det omöjligt att se vad som händer på bilden om man inte tittar en extra gång eller två. Nästan varje gång det händer något som innefattar någon form av rörelse skildras det med så många fartstreck att det nästan blir komiskt. Det märks att tecknaren använder tekniken för att försöka dölja det faktum att han ännu inte kan teckna action väl. Isayama saknar även förmågan att bygga upp actionsekvenserna på ett logiskt vis. Följden blir att mangan aldrig riktigt får det friktionsfria flöde av bild och berättelse som har gjort manga så populärt. Ögat fastnar gång på gång och det stör läsupplevelsen.
Ett annat problem är hur Isayama valde att avsluta denna inledningsvolym. Utan att gå in på detaljer avslutas berättelsen med en cliffhanger, men en märklig sådan som inte ger någon som helst hint (förutom vaga ledtrådar tidigare i berättelsen som är lätta att missa) om vad som komma skall. Man får helt enkelt inte den där kroken som gör att man vill kasta sig över nästa nummer i serien. Dock finns det en intervju med Isayama som bonusmaterial i slutet av pocketen, där Isayama olyckligtvis (?) råkar spoila vad som händer härnäst.
Om man uppskattar den lite obehagliga känslan i Attack on Titan rekommenderar jag även med varm hand
Kurozakuro,
Dorohedoro,
Bokurano,
Flowers of Evil och
Genkaku Picasso, serier som alla lyckas minst lika bra med att bryta mot genreförväntningar och skapa obehagliga men fascinerande berättelser. Vill man ha lite mer trivsamma serier med liknande intriger rekommenderar jag
Naruto och
Blue Exorcist. På grund av att serien är mycket blodig och innehåller en hel del obehagliga scener rekommenderar jag den främst för lite äldre läsare.
