Av
Kanoko Sakurakoji
Black Bird är en shoujomanga med en hel del sexuella situationer. Berättelsen är i grund och botten en ganska traditionell skolromans, kryddad med övernaturliga inslag och japansk mytologi. De tjusiga teckningarna är ett plus, men serien saknar substans och bryter ingen ny mark. Den passar bäst dem som gillar shoujoromans med mycket mörka vibbar.
Misao har alltid kunnat se andar, demoner och andra mytologiska kreatur. När hon var liten beskyddades hon av sin bästa kompis Kyo, som även var hennes första kärlek. Vid seriens början har hon dock inte sett till honom på många år. En vacker dag attackeras Misao av en ovanligt vildsint demon, varvid till hennes förvåning och lättnad Kyo dyker upp och räddar henne. Misao fylls först av lycka inför återseendet av sin stora kärlek, tills Kyo läker hennes blödande sår genom att slicka på dem. Säg inte att Kyo också är en demon...?
Omdöme
Egentligen hade jag hoppats att Black Bird skulle vara bättre, så att jag inte skulle behöva sitta här igen och tvingas ge serien ett halvljumt ”godkänt”. Det är inte roligt att behöva ge så låga betyg på nästan alla nya tjejserier som släppts de senaste åren, även om det förstås finns undantag. Tyvärr är inte Black Bird ett av dessa undantag och serien förtjänar inte mer än ett godkänt. Jag börjar ärligt talat undra om det är så att mangautgivarna i USA verkligen inte lyckas vaska fram intressantare serier än så att ge ut på engelska? I så fall anser jag att de inte försöker tillräckligt mycket.
Hur som helst lyckades Black Bird underhålla mig tillräckligt för att jag skulle läsa klart hela första volymen. Jag uppskattade vissa aspekter av seriens ramberättelse, som de små inslagen av japansk demonmytologi. Jag hade hoppats att mytologin skulle vara mer tongivande i serien som helhet, eftersom det ger så många möjligheter till nya, spännande utvecklingar som man vanligtvis inte finner i modern shoujomanga. Tyvärr verkar serien inte vara intresserad av att gå den vägen. De mytologiska inslagen förblir tomma bakgrundskulisser, som bara fungerar som krydda till romansen i berättelsen. Tyvärr lyckas detta ändå inte dölja det faktum att Black Bird i grund och botten är en helt vanlig skolromans, som inte väjer för några klyschor och kör på enligt standardreceptet för en sådan serie. Det enda som egentligen räddar Black Bird för mig är att den är mer humoristisk än vad den här sortens serier brukar vara.
En sak som bör nämnas är att Black Bird är en något erotiskt betonad shoujomanga. Det innebär att den innehåller mer sexuella situationer än vi är vana vid i den amerikanska utgivningen av shoujomanga hittills. Än så länge lyckas Black Bird hålla sig en hårsmån borta från den
våldtäktsromantik, som man tyvärr ofta finner i modern shoujomanga riktad till en äldre tonårspublik. Det finns dock gott om tveksamma situationer i den här inledningsvolymen, då Kyo ofta tar sig ganska stora friheter till att tafsa på Misaos kropp och anser sig ha rätt till detta eftersom han "äger" henne. Jag har personligen väldigt svårt för den sortens inslag, men det är upp till varje läsare att själv känna efter om det är något han eller hon vill läsa. Alla har ju sin egen gräns för vad man kan avfärda som fantasi.
Black Bird är på grund av detta inte rekommenderad till yngre läsare, utan främst till läsare med hög toleransnivå för serier i stil med
Hot Gimmick, Ceres:
Celestial Legend,
Sensual Phrase och liknande. För er som vill läsa en serie av samma tecknare, men som har svårt för ovan nämnda inslag rekommenderar jag istället den 2 volymer långa serien
Backstage Prince som tycks innehålla lite vettigare kärleksrelationer.
