Samurajen är för Japan vad cowboyen är för USA: en nationalanda - ett mytomspunnet hjälteideal som präglat all form av popkult. Samurajen i manga fick sitt genombrott 1970 med Lone Wolf and Cub. Det främsta verket torde dock vara Blade of the Immortal, följetången som sedan debuten 1994 agerat inkörsport för många nyblivna japanofiler. Visst är det lite skumt i vasken att en animetappning av ett så solid verk har låtit väntat på sig.
Ambitionerna var höga för Hiroaki Samura som utexaminerades i klassisk konst. Han ville i första hand inte bli serietecknare. Efter två dussin Blade of the Immortal är vi glada för hans snesteg i karriären. Hans manga är omtalad för den konstverksliknande tecknarstilen med fantastiska ansiktsuttryck och museumliknande inramning. Håller estetiken hela vägen till animationen?
När de många krigen var över, kände sig många samurajer rastlösa. För att höja både deras moral och sjunkande samhällsstatus, tecknades de första böckerna om bushido – samurajens egen hederskodex. Grunden fanns i de kinesiska filosofierna i konfucianismen.
I dessa förhållanden möter vi Manji, samurajen trött på att dra svärd och som vill slippa ha ond bråd död som en del av vardagen. Efter en dispyt dödar han sin hänsynslöse överherre. Manji bryter sålunda mot bushido-etiken och ska egentligen begå seppuku - men vägrar. Han blir då en förbannelse; han måste dräpa tusen syndare innan han själv kan vila i fred. En kick i rätt riktning får denne ronin i mötet med Rin, en hämndlysten arvtagerska ute efter mördaren på sin far.
Grundhistorien i Blade of the Immortal är exceptionell med sin omvända dödsångest (nu när Manji vill dö, har han en förbannelse som inte tillåter). Mangans konstnärliga ambitioner har även legat i själva berättartakten – om hur den stillsamt berättar sagan om Rin, Manji och deras resa för inre frid. Jag gläds att
Bee Train överfört figurerna väl och utan att utvattna för mycket av storyn. Moralen, brutaliteten och knorren är intakt. Därför är det synd att tecknarstudion
IG (som ännu inte blivit av med Kill Bill-stämpeln) inte vågat tänja på gränserna när de överfört Samuras experimentella geniarbete med bläck och penna. Animationen är följsam och vacker som bäst.
Detta är animen om någon som ska ses med japanska originaldubben och så väl Manjis bryska stämma som de feodala musikstyckena bidrar till att skapa "Den rätta känslan".
Den jordnära historien är ganska långt ifrån din typiskt flåsande otakuanime, som likt t ex Rumiko Takahashis verk (
Beautiful Dreamer!) är starkt storyburen och inte karaktärsdriven. Jag har svårt att hitta andra animeer att jämföra med, närmaste förlagorna hittar man bland hårdnackade spelfilmer som Kurosawas
Den vilda flykten. Men du som gillade
Rurouni Kenshin – och vill ha ännu råare kött att bita i – kommer gilla dessa 13 avsnitt gammalt japanskt levnadsideal. Låt inte ett inledande, rörigt avsnittet förvirra dig. Det där är ett kärt trick i många japanska animeserier.
