BLAME! av Tsutomu Nihei
Läsaren följer en ung man vid namn Killy och hans jakt efter Net Terminal Genes i det gigantiska komplexet som går under namnet Megastructure, en konstruktion i metall så kollosal att den inte verkar ha ett slut. Riktigt vad generna han är ute efter gör verkar varken han eller läsaren ha någon egentlig koll på, ej heller varför andra, konstgjorda silikonbaserade varelser, är på jakt efter honom. Även byggnaden i sig, denna jättekonstruktion som bara fortsätter åt alla håll i all oändlighet, är höljd i dunkel; vad är dess syfte, varför är den så nedgången och varför förs ett ständigt krig mellan kol- och silikonbaserade varelser i dess ändlösa korridorer? Även småsaker som hur han kommit över sitt vapen,
gravitationstrålutsändaren, den kaxigaste pistolen i mannaminne, får man inget svar på.
Enligt ryktet så var Tsutomu Nihei arkitekt, eller i vart fall väldigt intresserad av arkitektur, innan han bestämde sig för att bli serietecknare och det verkar logiskt med tanke på den tid han lägger ner på alla bakgrunder i Blame! En av de stora behållningarna med serien är att få förundras över de arkitektoniska verken som tornar upp sig i alla bildrutor. Allt är slitet och föråldrat, som om det byggdes för hundratals, kanske tusentals, år sedan, för att sedan lämnas åt sitt öde tillsammans med alla de inneboende som gjort korridorerna till sitt hem. Teckningarna, vinklarna och bildkompositionerna ger en vacker, men samtidigt oroväckande och lite frånstötande känsla åt hela äventyret, något jag inte stött på i Japan tidigare, utan främst från Frankrike och tecknare som
Jean-Claude Mézières och framförallt
Enki Bilal. Ibland kan det bli rent äckligt, och som läsare så pendlar jag mellan ett ”ååhhh” och ett ”bläää” genom hela historien.
Som läsare kastas du in i historien utan att du får någonting serverat på silverfat. Inget förord finns att tillgå, ingen information om varför världen ser ut som den gör och varför Killy knatar omkring i den oländiga terrängen. Det är både ett gissel och en krydda. Man måste ha tålamod med Tsutomu Niheis fåordighet och långsamma berättartempo, samtidigt som man hela tiden har en känsla av att allt kan förklaras redan på nästa uppslag. Något jag däremot mest finner besvärligt är hans ständiga byte av vinklar mellan serierutorna. Ibland måste jag läsa både två och tre gånger för att lyckas uppfatta vad som händer och hänga med i alla actionscener, vilket ger en stressig och rörig känsla som jag inte finner riktigt angenäm. Tack vare bristen på information, både gällande världen i sig och personerna du följer, så alieneras de också för läsaren. Jag känner egentligen inte så mycket engagemang för hur det ska gå för Killy, utan läser mest vidare i min jakt på mer information och bakgrund, samt för att det är så vältecknat.
Tsutomu Nihei har på senare år även uppmärksammats utanför Japan eftersom han frilansat åt serieförlaget Marvel Comics, där han tecknat ett Wolverine-album med det passande namnet
Snikt!, samt en av serienovellerna i
Halo Graphic Novel.
Omdöme:
Ett fascinerande och spännande science fiction-äventyr som inte ryggar inför att vara både udda, vackert och skitigt, på ont och gott.
