Orphan är en organisation, en plats och ett mysterium. Under havsytan agerar det som både labb och hem för en grupp människor som anser sig ha jordens framtid i sina händer. Medan planeten skakas av den ena naturkatastrofen efter den andra, så samlar Orphan in de kokongliknande plattorna som lämnar jordens inre och kämpar sig upp till ytan. Varje kokong bär en "Antibody", en sorts korsning av mecha och levande organism som styrs av symbios med en människa, och orsakar olyckor vart de än råkar dyka upp. Bland dem som flyger ut och söker efter kokongerna finns Yuu Isami, son till organisationens ledare, pilot sedan flera år tillbaka och hängiven Orphan-medlem. Det är inte förrän han möter Hime Utsumiya, en pilot till den mer avancerade Antibodyn Brain Powered, som Yuu börjar ifrågasätta sin egen organisation. Men hans handlingar får honom stämplad som förrädare och snart vill Yuus gamla bundsförvanter, och inte minst hans psykotiska syster, se honom död. Slumpen vill däremot att han skall återförenas med Hime och hennes gäng, och tillsammans med dem kämpa mot allt som han en gång trott på.
Brain Powered är en manga på fyra volymer. Den har även animerats i 26 avsnitt där giganten
Yoko Kanno (
Cowboy Bebop,
Vision of Escaflowne m.fl.) står för musiken, och kända röstskådisar som
Romi Paku (bl.a. Ed i
Full Metal Alchemist) är inblandade. Jag kan för allt i världen inte se varför. Mangan är så oengagerande att jag inte förstår hur man animerat den med rent samvete.
Inget fäster sig då jag läser. Intrigen fångar inte mitt intresse och trots att det är helt OK tecknat i en snygg, ganska typisk shounenstil, så är det på intet vis tillräckligt att som ensam faktor lyfta serien från tristessens botten. Relationen mellan Yuu och Hime känns dessutom krystad, som om skaparna ville krydda berättelsen med en potentiell relation, men egentligen bara har två skitungar som gnabbas med varandra vilket leder till att Yuu kysser Hime mest för att få tyst på henne.
Brain Powered rider på vågen av tidigare beprövade och uppskattade koncept. Problemet är att den inte tillför något eget som talar till läsarens nyfikenhet, i alla fall inte den här läsaren. Den lyckas med en sådan intensitet vara tråkig att det nästan är fascinerande. Vill man uppleva jordens öde i balansvågen, med välgjorda actionscener, där mechan, karaktärerna och historien fångar en från första stund och berättelsen lämnar efter sig en hänförd känsla och många frågeställningar, så ska man läsa
Neon Genesis Evangelion. Vill man istället ha mecha, action och en stor dos humor utan överhängande "slutet är nära"-vibbar, så kan man bläddra i
Full Metal Panic! Jag kan faktiskt inte komma på några skäl alls till att plocka upp just Brain Powered, någonsin, förutom möjligtvis för att stirra på den medan hela ens väsen ryggar tillbaka och skriker "VARFÖR?!"