Osamu Tezuka räknas som de flesta vet som mangans fader och är kanske mest känd för sin ikoniska Astro boy. Buddha (började skrivas 1972) var dock hans sista stora episka projekt (om man inte räknar med
Phoenix, som aldrig hann avslutas helt-reds. anm.) och spänner över åtta massiva volymer. Det kan låta som en ganska tradig uppgift att gå igenom 2500 år gamla religiösa legender, men Tezuka har gjort sitt bästa för att få det till en intressant och spännande resa.
Det gamla Indien är en hård plats att leva på. Människorna får bokstavligt talat stå sitt kast och mycket av problematiken handlar om att ifrågasätta kastsystemet och de orättvisor de skapar. Naradatta är brahmin (munk) och blir utsänd av sin mästare att leta reda på en man som kommer att bli världens konung. Chapra är shudra (slav) och blir bestulen av Tatta, en pariah (kastlös) som kan besätta djur. Samtidigt så händer det märkliga saker kring kungadömet Kapilavastu där drottningen väntar ett barn som förespås vara något alldeles extra.
Hela upplägget känns mastodontfilms- och matiné-aktigt. Som en saga av gigantiska proportioner. Språket bubblar också av gamla berättartraditioner där det var
hur det sades och inte
vad, som var viktigt. Det kryllar av filosofiska visdomsord och tänkvärdheter som man naturligtvis hade väntat sig av ett sådant här verk, men framställningen talar verkligen i bilder.
Det första som slår en är den extremt disney-inspirerade designen.
Tezuka har definitivt sin egna stil, men man ser tydligt var han hämtat inspiration ifrån. Särskilt djuren är som hämtade från vilken äldre disney-film som hälst. Även deras beteende som hjälpande händer och vänner till de människor som är vänliga mot dem finns där. Ett ledord är dock att allt är ett och att vi inte ska skilja på djur och människa samt människa från andra människor.
Trots att designen kan skrika Snövit ibland är det en betydligt råare verklighetsframställning som Tezuka har. Att överleva är ett ständigt krig och folk blir ihjälslagna till höger och vänster. I all misär finns dock en hel del humor som dels har att göra med den runda och lekfyllda stil Tezuka har och dels hans val att tumma på historien. För han har tagit sig en hel del friheter med denna skapelse och tvekar inte att slänga in alltifrån hänsvisningar till New York, påhittade figurer, till sig själv som kameo. Allt detta skapar en livfylld berättelse som hela tiden engagerar.
Tezuka gör på sina ställen helt enastående illustrationer och ibland totalt groteska framställningar som skulle kunna vara de åttonde och nionde dvärgarna. Jag kan inte svara på hur mycket som är taget ur hans egna huvud och hur mycket som utgår från olika skrifter, men ärligt talat så spelar det ingen roll. Detta är en klassisk äventyrshistoria med krig, kärlek, moral, humor och magi som åldrats mycket väl.
