Casshern är ett gammalt namn i animevärlden. Detta är tredje tolkningen om den ledsna roboten sedan Neo-Human Casshern 1973. Man måste ge en slängkyss till regissör Shigeyasu Yamauchi för hans talang att vrida, vända och anpassa ett gammalt koncept för dagens marknad.
Det mesta har plockats isär i molekyler och satts ihop på nytt - från ursprungsserien känner jag bara igen fyra figurer och storyn är helt omskriven.
Här är Casshern en av tre robotar, byggda för att ha ihjäl Luna - mänsklighetens räddare. Casshern utför dödsstöten och Lunas bortgång utlöser en förödande kedjereaktion. När animen börjar är kaoset bakom oss och världen som vi känner den idag ligger i ruiner. Våra f.d. hushållsslavar, robotarna, drönar runt i öde landskap, rostiga och slitna. Överlevande människor lever i sorg i spridda klickar.
Hämndlystna själar är hack i häl på Casshern, men själv lider han av minnesluckor. Långsamt klarnar minnet av dådet. Han är ångerfull och vill göra upp med sitt förflutna. Synd bara att omgivningen har svårt att förlåta.
Tunga grejer alltså. Oväntat, med tanke på att Tatsunoko Productions logga glänser på omslaget - bolaget bakom spralliga Tekkaman och Yatterman (som vi har som spelfilm
här, reds. anm.).
Casshern Sins tillhör de senaste säsongernas mest framstående animetitlar. Vi får symbolik och robotromantik à la
Evangelion, men serien skiljer sig (från allt) med sin trolska atmosfär. Casshern har först en tämligen snäv persona, men varje möte bidrar till att fylla på hans tomma kärl. Det är underbart framställt hur Casshern, som är odödlig, lär sig av folk han möter hur total döden är för oss människor.
Avsnitten är rörande som bäst och pendlar mellan hopp och förtvivlan. Tron på hopp är alltid naiv och visar att minsta chans till överlevnad kan locka fram våra fulaste sidor.
Publikfavoriten Madhouse (
Deathnote,
Trigun) har tecknat och de dystopiska miljöerna saknar (nästan) motsvarighet. Fighterna har för anime extremt snabbt flyt. Bäst är dock figurdesignen med den där retroistiska, stilfulla touchen. Det konstnärliga bildspråket funkar och det är skönt att allt inte behövs förklaras genom dialoger.
Att Sins inte får full pott beror främst på ojämnt berättarfokus. Exempelvis har vi ett helt avsnitt där Cassherns plåtbroder Dio slåss mot två ointressanta robotar, som inte gjort mycket för att vara med så länge i storyn. Men när det 24:e och sista avsnittet rullar, har man inte lyckats plocka alla frön man sått och frågetecknen står på rad. Uppföljning saknas på tidigare händelser.
Casshern Sins är en historia om moralisk ambivalens och vanliga robotdilemman. Men även om man gillar postapokalyps, passar serien långtifrån alla. Den är vacker, men alldeles för långsam för många. Det finns gott om tysta scener, självrannsakan och kvasifilosofisk dialog. Den lyckas undvika prettofällan, dels beroende på att replikerna hålls avskalade och att grundstoryn egentligen är rätt enkel. Gillade du
Kino’s Journey eller ödesmattade
Vägen med Viggo Mortensen, så kolla in!
