En klassiker med glimten i ögat som är den perfekta introduktionen till Lupin III. Trots mer än trettio år på nacken är filmen fortfarande en äventyrlig komedi som passar alla åldrar.
Efter en misslyckad bankkupp, bestämmer sig gentlemannatjuven Lupin och hans vapendragare Jigen att ta sig till det lilla kungadömet Cagliostro för att gå till botten med problemet. Väl där blir de involverade i problematiken kring det kungliga bröllopet, och Lupin får händerna på en vital del av mysteriet. Vad som oroar hans vänner däremot, är om Lupin kan hålla tassarna ifrån prinsessan.
Kul att veta
The Castle of Cagliostro är den andra långfilmen om Lupin III, som skapades av Monkey Punch i slutet av 60-talet. Filmen hade premiär 1979, och regisserades of Hayao Miyazaki innan startandet av Studio Ghibli.
Flera olika dubbningar har getts ut med varierat resultat, men under det senaste decenniet har utgivningarna varit mer genomarbetade och uppskattade bland tittarna.
I 2007 röstades The Castle of Cagliostro fram som den femte bästa animen genom tiderna av japanska utrikesdepartementet.
Omdöme
The Castle of Cagliostro kännetecknas av allt som hör Lupin III - historierna till: det är intriger och tokiga eskapader, förförandet av damer och stjälandet av rikedomar - och så slapstick och attityd att toppa av det hela med.
Jag har alltid uppskattat Lupins spjuveraktiga personlighet, även om min inblick i Monkey Punchs kultserie varit begränsad. Charmen med Lupin är inte bara att han är medveten och skämtsam när det gäller sina tillkortakommanden (och då menar jag inte hans kriminalitet), utan att han trots alla sina nästan omänskliga akrobatiska förmågor och sin fallenhet för utklädnader, är en otroligt mänsklig karaktär med svagheter och tendenser till klart bristfälliga beslut. Hans ständiga katt och råtta lek med Interpol polisen Zenigata (som säkert är den mest envetna lagmannen i historien) når här nya höjder, och de andra i gänget - den stoiske men sarkastiske Goemon och den hårdföre kedjerökaren Jigen, är alla fundamentala tillskott i Lupins liv som lika mycket hjälper honom som håller honom i schack. Min favorit är dock den fräcka Fujiko Mine, en femme fatale som alltid spelar sitt eget spel, och som i flera årtionden visat att kvinnor inte bara kan, utan kan jäkligt mycket bättre än karlar.
Många år efter sin debut känns filmen kanske mera underhållande än nydanande, men den är rolig, charmig och smart, vilket gör den klart värd att se.
