av Kou Sasakura
Castlevania-spelen har skildrat kampen mot Dracula och hans vampyrhorder sedan 1986. Sällan har konflikten känts så ointressant som nu.
Den unge Ted lever ett lugnt liv i en stillsam liten by nära den rumänska gränsen. Föga anar han att han inom kort kommer att bli indragen i en kamp mellan greve Draculas två mäktigaste generaler, ställas öga mot öga med varulvar och…
Nej.
Seriöst.
Usch.
Det går faktiskt inte att få Castlevania: Curse of Darkness att låta spännande. I spelform har Konamis klassiska vampyrdödarserie haft både toppar och dalar men såhär i form av en bok blir dalarna till fullständiga raviner.
Berättelsen är baserad på det fyra år gamla Playstation 2-spelet med samma namn. Det var inte speciellt bra. Berättartekniskt är boken alldeles för långrandig och kunde gott ha kortats ner till hälften utan att några viktiga detaljer hade gått förlorade. Belmontfamiljen – som oftast står i handlingens centrum i spelen – finns över huvud taget inte med i boken utan gör entré först i nästa volym. Istället handlar den första delen mest om Ted som äter soppa, nunnan Rosalee som ler samtidigt som hon blundar samt en (namnlös) varulv som gör fula miner och dreglar. Och Hector då förstås, som sitter och ser mystisk ut samtidigt som han visar magen.
Ironiskt nog är tecknarstilen minst lika utdragen som manuset. Bokstavligt talat. Här snackar vi om onaturligt avlånga människor som ständigt går runt med skuggor för ögonen. Designen är så ful och tråkig att inte ens bokens förföriska succubus (som per definition ska vara en sexuellt laddad varelse) är speciellt snygg. Och när Hector försöker se androgynt attraktiv ut reagerar man mest på att han har så långa armar. Det tråkiga är att Castlevania normalt sett har en mycket duktig illustratör vid namn Ayami Kojima som målar de vackraste kvinnomännen man kan tänka sig. Det gör bara besvikelsen ännu större.
För övrigt verkar inte översättaren Ray Yoshimoto ha kunnat bestämma sig för om han ska stava Hectors rival ”Isaac” eller ”Issac”. Det känns rätt talande för kvalitén.
Castlevania-spelen har aldrig gjort sig speciellt bra i 3D och verkar helt enkelt trivas bättre i 2D, med pixlar istället för polygoner. Men mer 2D än en bok blir det knappast och för första gången på flera år sviker Castlevania även här. Det är lite sorligt att se.
