av Homerun Ken
I en cyklon av galenskap står skolans hunk Haruka Iijima och den bedårande, unga läraren Tokio Nakagami och försöker fördjupa sin förbjuda kärlek. De har bestämt sig för att Haruka ska få träffa Tokios familj, klanen Nakagami. Tokio varnar Haruka för att hans familj är lite ... speciell. Ja, så kan man ju lungt uttrycka det. En överdrivet teatralisk fader, ett bombnedslag till storasyster (eller hur var det nu?) och stadens mesta bishonen (vackra pojke) är bara några av hindren Haruka måste kämpa sig igenom för att kunna knyta djupare band mellan sig och sin älskade lärare. Klanen Nakagami är nämligen väldigt överbeskyddande och lägger krokben för stackars Harukas planer gång på gång.
Kul att veta
Homerun Ken skriver just nu på fortsättningen på Clan of the Nakagamis i Japan. Håll tummarna för att den kommer ut på engelska fort!
Omdöme
Det här är utan tvekan den skojigaste, mest härligt genomfåniga yaoimangan jag någonsin läst. Den är nästan lika hejdlöst rolig som shonenmangan (icke att förväxlas med yaoi eller shonen-ai) Hare+Guu som finns som
anime. Det som gör att de två serierna liknar varandra spirituellt är att båda författarinnorna tycks sakna hämningar vad gäller det de utsätter sina karaktärer för, samt vilka knäppa personlighetsdrag (kanske snarare störningar) de begåvar sina sidokaraktärern med. Jag skrattade så jag fick ont i magen av den här boken. Vad uppfriskande med en yaoitecknare som inte tar sig själv på för stort allvar. Jag kan varmt rekommendera Clan of the Nakagamis till er som gillar
Gravitation,
FAKE och
Eerie Queerie för deras humor.
Vad gäller explicit material så är Clan of the Nakagamis inte särskilt barnförbjuden. Historien kretsar nämligen kring Harukas oförmåga att att få till det med sin älsklingslärare. Teckningarna är välgjorda och passande förvirrande i den här sortens historia, även om det troligtvis kan vara lite svårt att hänga med ibland för en ovan läsare. Sidokommentarerna är jättebra och de otaliga metaskämten är roliga utan att förvirra, förutsatt att man förstår dem alla. Roligast är nog Clan of the Nakagamis om man läst en hel del manga, gärna även seriös yaoimanga, så att man kan förstå hur mycket Clan of Nakagamis driver med yaoigenren samt allmänt manganörderi i sig. Det som ger Clan of Nakagamis pricken över i är dock att den, trots all denna galenskap och virrvarr av flummiga sidokaraktärer, i slutändan är väldigt romantisk. Det är inga tvångsscener och annat som förstör.
Mangan avrundas med en fristående korthistoria i två delar, The Travails of A Struggling Assistant Detective, en tjuv och polis-historia som påminner lite om Batman och Robin med accentuerade gayvibbar. Knäpp men rolig.
Going To Oikawa-kun’s House är den sista kortberättelsen, en liten parodi om två gossar som ska spendera natten ihop för första gången. Jag gillar det diskreta (?) sättet att symbolisera ”storleken” i form av fiskplanscher ...
Varmt rekommenderad till alla er som inte helt snöat in på drama och ångest utan uppskattar ett gott skratt emellanåt.
