av Kazuo Koike
Jag har något av ett hatkärlek-förhållande till Kazuo Koike. Hans berättelser känns alltid för långa för sitt eget bästa, och visar allt för ofta en ganska vedervärdig kvinnosyn, som visserligen må vara ganska historiskt korrekt, men inte desto mindre idiotisk. Samtidigt är han en mästare på att måla upp kärva och hårda samurajer, och visar stundtals upp stor hänsyn till japansk historia. Vilket är något jag ju gillar.
När jag fick Color of Rage i handen steg förhoppningarna om att det skulle vara en riktigt bra och framförallt tät berättelse, särskilt med tanke på att det bara är en, om än tjock, volym.
Två slavar, den ene afroamerikan och den andre japan, lyckas fly från ett slavskepp och vaskas iland på en japansk strand. Men det visar sig snabbt att det inte är ett tolerant och välkomnande land det hamnat i, utan ett som stängt sina gränser mot omvärlden och som inte vill veta av några forna slavar. Framförallt har den stora majoriteten aldrig sett en svart man, och tror att han är en demon av något slag, alternativt sjuk. Här tycker jag att författaren lyckats med att sina intentioner; det är ett relativt historiskt korrekt Japan som målas upp, där den japanska maffian, yakuzan, både hjälper och stjälper. De två huvudpersonerna söker stöd hos yakuzan vid ett tillfälle, och det är väldigt intressant att se hur de går tillväga för att visa sin tillit till familjen och vilka ritualer de utför.
Kazuo Koike ryggar vanligtvis inte för våldsamma actionscener, och sådana finns det gott om även här. Det stör dock lite att de två slavarna, där åtminstone afroamerikanen aldrig hållit i ett svärd tidigare, plötsligt kan besegra alla svärdmän som kommer i deras väg. Det är lite synd, och förtar känslan av att det skulle kunna ha hänt i verkligheten. Men så är det ju ofta i både seriernas värld och filmens; hjältarna blir någon form av übermänniskor som kan klara av alla motståndare.
Teckningsmässigt klarar sig vanligtvis Seisaku Kano fint. Jag har aldrig läst något han tecknat tidigare, men stilistiskt passar hans seriebilder väldigt bra med manuset. Det är ganska likt Koikes tidigare serier, och tecknat relativt realistiskt.
Det finns dock en sak som jag stör mig på med jämna mellanrum, nämligen figurernas ansikten. De flesta är tecknade på ett tämligen jordnära och verklighetstroget sätt, men så fort det är någon seriefigur som ska framställas som ond ser han ondskefull ut, figurer som ska vara humoristiska ser roliga ut, med stora näsor och breda munnar. Våra hjältar å andra sidan ser hårda, sammanbitna och rätt snygga ut. Jag är en aning trött på de klischéerna. Det fungerar i shonenserier som
Naruto, som inte har några ambitioner att vara verklighetstroget, men här sticker det lite i ögonen.
På det hela taget är det en bra serie. Det är intressant att se hur de får King att inse att han inte är fri trots att han lyckats fly skeppet, och hur hans hudfärg gör att han ses på antingen som ett monster eller en cirkusattraktion. Det är även spännande att läsa, som jag tidigare nämnt, om yakuzan, och hur de framställs både som skurkar men även som personer man kan vända sig till om man råkar i trubbel. Lagom doser av action blandat med lika delar vardagsbesvär gör att man inte tröttnar på någotdera.
Color of Blood är bitvis väldigt blodig och porträtterar även våldtäkter och annat jobbigt. Riktar sig inte till barn.
Om du tycker om den här så föreslår jag även följande:
Vagabond
Blade of the Immortal
Golgo 13
Lady Snowblood
