Välkommen till Bebop, rymdskepp och hem för en omaka kvintett prisjägare. Året är 2071 och solsystemet har blivit en enda gigantisk handelsrutt. Planeter och månar är i olika grad bebodda, medan jorden är mest ett minne blott. Som på alla andra bebodda platser är brottsligheten ett faktum. Besättningen tjänar brödfödan genom att hala in skurkarna mot pengar, samtidigt som de gör sitt bästa för att överleva dagen i varandras sällskap.
I seriens början träffar vi Jet, en storväxt och praktisk man som äger skeppet Bebop. Vad som någonsin fick honom att tro att ett samarbete med Spike Spiegel var en bra idé övergår mig, men jobbet blir gjort. Spike är impulsiv men lat och liknar mest en nonchalant dagdrivare. Om Jet skulle utses till besättningspappa skulle Spike bli den hopplöse sonen som man inte kan låta bli att älska ändå. Besättningen utökas allteftersom. I början av serien cirkulerar avsnitten främst kring dessa tillskott och olika skurkar som ska håvas in.
På Jorden plockar de upp Ed, en androgyn tonårsflicka som verkar va delvis apa, hundvalp eller katt, då hon med sitt udda, roliga och spralliga sätt tycks vara överallt och ingenstans på en och samma gång. Ed är dock en hackare av sällan skådat slag, och blir ett oväntat värdefullt tillskott i gänget då hon kan ta sig in i nästan vilket datasystem och säkerhetsprogram som helst. Hon är dessutom den enda som tycks kunna kommunicera med hunden Ein, som ofta verkar vara den enda intelligenta varelsen på hela skeppet.
Man skulle tro att detta gäng av Cowboys (som rymdens prisjägare kallas) skulle klara av det mesta. Med sina flygskepp, snabba rörelser och kunskaper i både kampsport och vapen, borde de ju det. Men mycket av det komiska i serien ligger enligt mig ofta i hur de lyckas klanta till det, trots att de har oddsen på sin sida. När de faktiskt klarar uppdraget blir de snabbt av med pengarna. Det beror allt som oftast på reparationskostnader, mat eller Faye Valentine, kvinnan med massa attityd och väldigt lite kläder.
Faye är snygg, skarp och en av de tuffaste tjejerna jag sett i animevärlden någonsin. Hon är hård och klarar sig själv, fastän hon vet att hon är långt ifrån perfekt. En av hennes största problem ligger i hennes spelberoende, anledningen bakom hennes ständiga försvinnanden och återvändanden till Bebop. Faye och Spike kommer nog alltid förbli några av mina favoriter bland animekaraktärer.
Relationen mellan besättningen är lika mycket fylld av humor och värme som den är av misstänksamhet och sarkastiska anspelanden. Jag kan inte annat än värma upp till den här trasiga gruppen av människor som inte har några andra att ty sig till.
Det kan ta ett tag innan man hittar den röda tråden i denna 26 avsnitts anime. Det cirkulerar kring personernas förflutna. Ed letar efter det hon förlorat, medan Faye söker sina minnen. Jet Black försöker glömma sin tid som polis, medan Spike är på rymmen från sitt tidigare liv och sin före detta vapenbroder Vicious. Just Spikes förflutna är det som tar allt tydligare del i berättelsen ju längre serien fortgår, och är den sista biten som läggs på plats i seriens avslutande pussel.
Jag har sett anime i över 12 år, och få serier har för mig nått upp till Cowboy Bebop. Jag ville alltid se mer, när det sista avsnittet nått sitt slut kunde jag inte låta bli att känna att även slutet var perfekt, fastän jag var ledsen över att ha nått det.
Tecknarstilen är snygg och udda samtidigt som den ger en väldigt retro känsla.
Shinichiro Watanabe som regisserat serien, använder en liknande men sketchigare stil i sin senare serie
Samurai Champloo.
Förutom det visuella, är ett annat av Cowboy Bebops många starka kort ett otroligt bra soundtrack med klara jazzinfluenser och gamla rockiga toner. Samspelet mellan bild och musik är oerhört bra timat, vilket känns av tydligt under många av slagsmålscenerna. Bakom musiken står
Yoko Kanno (som också gjort musik till
Escaflowne,
Wolf’s Rain och
Ghost in the Shell: Stand Alone Complex) samt hennes grupp The Seatbelts. De fångar intresset redan med det snabba, svängiga öppningstemat ”Tank!” och avslutar episoderna med den sköna ”The Real Folk Blues” (i samarbete med Mai Yamane).
Varje animeavsnitt kallas dessutom för ”Session” som i musiksessioner, och avsnitten är namngivna efter antingen musikgenrer eller kända låtar, som ”Waltz for Venus”, ”Jupiter Jazz” eller ”Bohemian Rhapsody”.
Andra intressanta detaljer är att Cowboy Bebop trots sin popularitet i både Japan och USA, först stötte på flertalet problem med sändningar och censurer, då TV Tokyo 1998 valde att tona ner på våld och sex i sina serier efter att ha fått kritik för
Neon Genesis Evangelion (som trots kritiken nu snarare är en kultklassiker). Den passar därför inte de yngsta tittarna.
Cowboy Bebop har getts ut i två mangaserier från Tokyopop, Cowboy Bebop och Cowboy Bebop Shooting Star, som baserar sig på animeserien. Det finns även en långfilm,
Cowboy Bebop the Movie, som utspelar sig under seriens gång.
