Av
Mitsuru Adachi
Är det någon som vet hur man skriver episka serier om hur det är att vara ung och växa upp, så är det Mitsuru Adachi. Hans serier är sällsynta på engelska, så det gäller att ta chansen när de väl dyker upp. Med en sällsynt känsla för tajming och en helt egen, oefterhärmlig stil berättar han om livet som kretsar kring de fyra systrarna på sportcentret Fyrklövern och sonen till ägaren av traktens sportbutik. Serien samlar tre volymer i ett och ger mycket nöje av sällan skådad kvalitet för pengarna.
Livet är mer än bara baseboll, men baseboll blir lätt en stor del av livet för dem som älskar sporten. De fyra systrarna i Fyrklöverns träningscenter för baseboll slipper inte sporten även om de skulle vilja det. Deras kompis Ko, sonen till områdets huvudsakliga försäljare av sportutrustning, kommer gärna till deras sportcenter för att leverera varor, eftersom ägaren som tack alltid ger honom några polletter att öva slagträning för. Dessutom finns hans klasskompis där, som inte spelar baseboll, men som har något annat, mer svårdefinierat. Varje dag är en trygg rutin: Komma för sent till skolan, undvika att bli rekryterad till kompisarnas basebollag, sova sig genom lektionerna och kränga sportprylar till klasskompisarna.
Men en dag vänds allt uppochner och krossar dessa trygga rutiner för evigt. Ingenting blir någonsin som förut igen... Men kanske uppstår det någonting nytt istället?
Kul att veta
Cross Game har även visats som tecknad TV-serie i Japan.
Cross Game var Mitsuru Adachis återkomst till basebollserierna, en genre som han har bidragit starkt till att göra populär i Japan och som nästan är synonym med hans namn, efter att en längre tid ha skrivit serier om andra sporter, som t.ex. boxning.
Serien avslutades nyss i Japan och blev 17 volymer lång. Den engelska utgåvan trycks ihop till sammanlagt 8 samlingsvolymer (del 2-8 kommer att innehålla material motsvarande 2 japanska volymer vardera, för ett något lägre pris än denna första del).
Omdöme
Mitsuru Adachi är en av de där serieskaparna som man antingen älskar, eller inte känner till alls. Han ligger högst upp på många mangaälskares önskelistor, även bland dem som jobbar på förlag, men saken är den att han är svår att marknadsföra utanför Japan, på grund av sin säregna stil. Viz, som medan manga fortfarande var något nytt och exotiskt på den engelsktalande seriemarknaden, gjorde ett försök att ge ut Adachis samling av novellserier, den fenomenala
Short Program, har efter många år äntligen gjort slag i saken och gjort ett nytt försök.
Den här första delen av Cross Game, som är Adachis senaste avslutade serieprojekt, samlar de 3 första delarna i den japanska utgåvan och måste väl ses som ett genidrag från Vizs sida. Efter första tredjedelen var jag lätt nyfiken på seriens fortsättning, efter två tredjedelar kunde jag inte sluta vända sida och när jag väl hade läst ut hela denna tegelsten till manga ville jag bara kasta mig över fortsättningen och plöja resten.
Så vad är det då som gör folk så tveksamma inför att ge ut Adachis serier, så att vi engelskspråkiga läsare kan få njuta av hans verk? En av anledningarna är att det är en sportserie som handlar om baseboll, vilket tyvärr är en genre som länge har avskräckt förlagen (och med rätta, sorgligt nog). En annan är att samma saker som gör Adachi till en så spännande och unik serieskapare, både vad gäller stil, ton och humor, tyvärr är samma sak som kan få folk att hoppa över serien.
Adachis serier går i samma tidning som till exempel Rumiko Takahashi (
Ranma ½,
Inuyasha), men där den sistnämnde har slagit stort i västvärlden, har Adachi haft svårt att hitta en publik. En av anledningarna ligger i seriernas olika natur; Takahashis serier är fartfyllda, galna och fulla av universell slapstickhumor, medan Adachi serier har ett lugnt, nästan frustrerande tempo och en bakvänd humor som kanske bäst beskrivs som anti-humor. Det är helt enkelt väldigt lätt att missa själva poängen med hur Adachi skriver sina serier. Det räcker med att vara på fel humör den dagen man öppnar serien och börjar läsa.
Adachi älskar att bygga upp läsarnas förväntningar och sedan antingen bara rycka bort mattan under fötterna på dem, eller kasta in en tvist som inte går att förutsäga, just för att den känns så omotiverad. Den här sortens serieberättande skulle vara fullständig katastrof för vilken annan serieskapare som helst, men Adachi får det att funka. Hur han lyckas? Ja det är ett fullständigt mysterium, men bra blir det.
För er som vågar ge Cross Game en chans väntar en serieupplevelse som har få motsvarigheter i den västländska seriekulturen. Serien genomsyras av en genuin, vardaglig stämning som för mig känns mycket verklig och för tankarna till min egen tid i Japan. Delar av serien kretsar kring ett s.k. "Batting Center", ett ställe där man kan öva baseballslag med hjälp av automatiska bollmaskiner som ställs in i olika hastigheter. Ett av mina absoluta favoritnöjen när jag bodde i Japan råkar vara just Batting Centers och jag rekommenderar alla som åker dit att prova på. Visst är det läskigt när bollen flyger förbi dig så att det viner i luften, men å andra sidan är det en otrolig känsla när man faktiskt träffar bollen med sitt slagträ. När jag läser Cross Game tänker jag tillbaka på hur det kändes och föreställer mig att karaktärerna i serien känner något liknande. På samma sätt finns det otaliga scener och situationer i serien, där jag kan placera mig själv i karaktärernas skor och riktigt uppleva berättelsens alla miljöer och känslor.
För den som inte känner sig intresserad av baseboll kan jag även nämna att serien i grund och botten drivs av ett intrikat drama där alla, vare sig de tillhör karaktärernas familjer, klasskamrater, barndomsvänner eller är missförstådda mobbare och diaboliska idrottslärare, skildras precis så mångsidigt och insiktsfullt som krävs för att jag ska våga ge serien full pott. Cross Game har förtjänat en femma!
Gillar du Cross Game rekommenderar jag även animeserien
Big Windup. Även Short Program, Adachis novellserier, är varmt rekommenderade, även om de kan vara lite svåra att få tag i nu för tiden.
