Ett pappershäfte gammalt som berget och seriens svartdaskiga huvudroll, faller bokstavligen från skyarna i händerna på en avtrubbad elitelev.
Reglerna är enkla. Den han skriver upp namnet på kommer inom 40 sekunder att falla ner och dö i hjärtattack. Det tar blott två provturer innan 17-årige Light är fast och kör telefonkatalogstyle på de tidigare tomma sidorna med intentioner lika goda som naiva; utan psykotiska kidnappare och korrupta slipsfransar får vi en bättre värld. Tema: borde även avskum få leva? kan inledas. Light sporras av fanwebbsidorna som döper rensaren till Kira - efter japanskans bästa ansträngning för "killer".
Det är då som dödsdemonen Ryuk - som inte kan sluta ge mig Joker-Ledger-vibbar - uppenbaras för att berätta mer om det övermäktiga arket som inte verkar ha någon dold hake. Men Lights vidare syften överraskar även den skelögde dödsguden: I denna nya, renare värld ska Light regera som allsmäktig gud.
Att inledningen i Death Note ter sig en smula kaotisk är ett medvetet val från regissör Tetsuro Araki. Allt som man inte förstår får sin förklaring senare. Tecknarstudion Madhouses stilkänsla sviker aldrig och produktionskvalitén ligger i nivå med
Nana-fenomenet i denna 37 avsnitt långa deckarodyssé. Ändock fortsätter Madhouse lägga plottwister med millimeterprecision utan att någonsin tappa fokus. Trots löpande karaktärsutveckling. Ryuk hamnar i fållan mellan mentor, comic relief och antagonist och den man känner som tv-seriens hjälte kan också flyta omkring då Light simmar i ett grått mellangärde.
Första volymen hinner introducera den sockerhöge excentrikern L som med Sherlock Holmes-pryglade maratonmonologer inleder Kira-utredningen och som med tiden har blivit publikfavorit. Ögonblicksscener i anime hoppas ofta träffa rätt känslosträng i just rätt sekund, men kvävs ofta av klibbig musik och långa, tomma bilder. Även Death Note snuddar på att omkulldramatisera var scen där inte ens chipsätande är för vardagligt för att uppförstoras. Trots småpatetiskt överspel visar överlistningkapprustningen mellan Kira och L hur långt ifrån man kan komma Shonen Jump-jargong med en dialogtyngd anime i ett nutida Tokyo. Du som gillar
Paranoia Agent och tyckte att grundidén i
Gilgamesh var snygg, men utförandet dummare än tåget bör definitivt kolla in Death Note!
Soundtracket ljuder som en märklig slagkombination som hade kunnat vara
Final Fantasy VII-arrangemang med Paint It Black-tralliga låtar.
Efter att ha botaniserat i fenomenet säger jag att serien med rörelsesättningen i kombination med musiken och förträffligt röstskådespeleri, överglänser såväl mangan den är baserad på som de två spelfilmerna som Konamis trilogi DS-spel.
Denna gothflörtande följetång hade antagligen fått högsta betyg om den slutat runt den 25 episoden, om man vågat skippa de sista löshästarna till avsnitt. Annars en av 00-talets främsta japanska långkörare.
