I Japan gick, i skrivandets stund, Studio Ghiblis allra nyaste film,
Tales From Earthsea (Gedo Senki) som är regisserad av Hayao Miyazakis son Goro Miyazaki, upp på bio i slutet av juli, men i väst är Det Levande Slottet den senaste vi fått njuta av från studion och mästerregissören Hayao Miyazaki.
Studio Ghibli brukar liknas vid en japansk motsvarighet till Disney, men det är något Hayao Miyazaki själv inte gillar. Han brukar kommentera sådana uttalanden med att
Walt Disney var varken tecknare eller regissör
.
Ghiblis filmer har en odefinierbar, men alldeles speciell, magiskt mysig känsla över sig och brukar innebära en lugn och behaglig stund framför TV:n eller bioduken. Några av de mer påtagliga sakerna som gör Ghiblifilmerna speciella är att de ofta ger en känga till krig eller miljöförstöring och nästan alltid har en stark kvinna/ung flicka i huvudrollen, och så är även fallet i Det Levande Slottet.
Filmen börjar nämligen med att vi får möta huvudrollsinnehaverskan Sofie, som arbetar i ett hattmakeri. Hon har dåligt självförtroende, tycker inte att hon är vidare vacker och oroar sig en hel del för framtiden. En dag när hon är ute i ett ärende stöter hon ihop med den vackre trollkarlen Howl. Han hänför henne både med sitt yttre och magiska förmågor och hon lämnas konfunderad över det inträffade. Under kvällen när hon precis ska stänga butiken får Sofie påhälsning av Howls ärkefiende, den ondsinta Ödehäxan! Efter att ha bett den otrevliga häxan att gå får Sofie en förbannelse kastad över sig. Hon blir förvandlad till en 90-årig gumma, oförmögen att berätta för någon om det inträffade. Förtvivlad och rädd för vad alla ska säga om hennes förvandling ger sig Sofie ut på en vandring. Hon stöter då återigen på Howl, och denna gång även hans levande slott, vilket hålls samman med hjälp av magi av den charmige elddemonen Calcifer. Här börjar Sofies äventyr, en farofylld resa full av utmaningar och starka känslor där hon både försöker finna sig själv och hjälpa Howl att finna något som han förlorat.
Historien i filmen är baserad på
boken med samma namn, skriven av den engelska författarinann Diana Wynne Jones. Filmen är inte en exakt tolkning av boken utan tar sig stora friheter att justera handlingen för långfilmsformatet, vilket ofta är fallet för filmatiseringar av böcker. Dock ska Diana Wynne Jones själv varit nöjd med resultatet.
Även om Studio Ghiblis filmer oftast är riktade till barn är de anpassade för en bred publik och innehåller något som passar alla. Som alltid när det gäller Ghibli innehåller filmen en del tydliga budskap. Dels har vi Sofies självförtroende. Hon är en vacker, ung dam men hennes utseendekomplex och dåliga självförtroende gör att hon oroar sig för att hon aldrig kommer hitta en man att gifta sig med, vilket kan liknas vid den osäkerhet som många unga idag brottas med. Miyazaki passar även på att, i sann Ghibli-anda, hötta bestämt med näven åt krig, och våra huvudpersoner får bevittna en dyster om än något surrealistisk bild av förödelsen och effekterna ett krig kan ha på människorna och samhället som drabbas av det. De båda stridande parterna sliter i trollkarlen Howl för att utnyttja hans magiska förmågor för sin egen vinnings skull. Han är dock emot det hela och vill bara stå utanför och bli lämnad i fred. När det gäller krig finns det dock inget
utanför
, och definitivt ingen
fred
, och det får Howl erfara när han till slut tvingas att ta ställning och kämpa för det han verkligen tror på.
Till sist tänkte jag ta upp ett ämne som ofta är tabubelagt bland vissa animefantaster, nämligen det svenska dubbspåret. Svenskdubbningar av anime har haft dåligt rykte ända sedan 80-talet, då nästan all svenskdubbad anime (med några få, mycket bra, undantag) gjordes av en grupp om fyra/fem röskskådelspelare. Det levande slottets dubbning är överlag, med ett par undantag, bra. Johan Ulvesson gör ett oerhört bra jobb som Elddemonen Calcifer, minst lika bra som den japanska orginalet. Vanna Rosenbergs Sofie och Kim Sulockis Howl är helt okej de med, utöver några små svackor här och där. En sak man dock kan störa sig lite på är inkonsekvensen i att Howl ibland tilltalas
Hauru
(det japanska uttalet på
Howl
) beroende på vem det är som pratar.
Vad blir då det slutgiltiga betyget? Jodå, klart godkänt och en av de bättre animéfilmerna jag sett. Studio Ghibli fortsätter att göra riktigt trevliga och mysiga animefilmer för hela familjen och denna är helt klart en av dem! Alltså: bra för att vara Ghibli, mycket bra för att vara animé i allmänhet!
Några trevliga länkar för dig som vill veta mer:
Det Levande Slottets svenska hemsida
Ghiblis japanska hemsida
Ghibli på Wikipedia
Ghibli-muséets japanska hemsida
Några fan-sajter:
Nausicaä.net
Online Ghibli
En guide till Ghiblimuséet
GhibliWorld
