Detroit Metal City är en skön anime som driver hårt med hårdrockskulturen, både banden och dess fans.
När jag hör någon nämna japan och musik i samma andetag är det nästan alltid mesiga ballader eller musik med sångare som ser ut som cosplayare. Japansk dödsmetall har inte funnits på kartan (min, det vill säga). Förrän nu! Detroit Metal City är det hårdaste bandet i Tokyo. Sångaren, Krauser II, är direkt uppstigen från helvetet och har våldtagit kvinnor, slagit ihjäl barn och gamla samt dricker blod på fritiden. Fast ingenting av det är sant, naturligtvis. Bakom Krausers demonsminkade fasad gömmer sig töntige oskulden Soichi, som helst av allt vill spela smörig popmusik om kärlek. Tyvärr verkar det som om hans talang är av det våldsammare slaget, för hans hårdrockskarriär går spikrakt uppåt, ungefär i samma takt som hans försök att spela mespop faller pladask.
Detroit Metal City är en ganska kort anime; den består av 12 avsnitt, och varje avsnitt är strax under en kvart. Men det är ganska skönt, eftersom den går i ett tokhögt tempo både sett till dialogen och musiken. Efter några avsnitt känns huvudet lite som ost. Men bra ost, så det är inte så farligt. För det här är bitvis
riktigt kul. Favoriterna är när punkbandet ska försöka utmana dem i en musikduell, samt när Soichi försöker stöta på söt tjej genom att sjunga karaoke. Bägge avsnitten är guld. För att inte tala om den konstigt introverta trummisen de har i bandet! Varför är alltid trummisarna de mest korkade i alla grupper? Är det en oskriven lag? Förmodligen är det bara fördomar, hrm, hrm, men man vet ju aldrig... Tyvärr är inte hela tv-serien lika bra rakt igenom. Som de flesta andra har den några avsnitt här och där som känns lite "meh", och att titta på för många i rad blir lätt lite tradigt, trots den korta avsnittstiden. Plus att trummisen är med alldeles för lite. Hela tv-serien flyter på bra. Alla avsnitten är mer eller mindre fristående, och något egentligt driv är det inte. Inte helt olikt gamla tv-serien
Beavis & Butthead, faktiskt, när jag tänker efter. Rå och hjärtlig dumhumor, varken mer eller mindre.
Enligt dvd-fodralet är den från 18 år, något vi plockat ner till 15 år för att anpassa oss efter svenska åldersgränser. Men så vidare hemsk är den ju inte, om man klarar av ett ovårdat språkbruk som formligen sprutar svordomar. Värre är textningen. Eftersom de pratar galet snabbt hela tiden är det svårt för textremsorna att hänga med, och ibland byts de ut de efter bara några sekunder. Även vi som läser engelsk text lika snabbt som svensk har då och då svårt att hänga med. Men det är egentligen ingen stor förlust, för det är sällan
vad de säger som är roligt, utan
hur det sägs. Om du är hårdrockare är det här ett givet köp, men även vi som inte tycker att dödsmetall är bäst i hela världen kan roas av Detroit Metal City. Korkad humor är ju sällan helt fel.
