Möt protagonisten Dante, halvdemon och vass med såväl puffra som klinga – gärna samtidigt. Med emo-lugg, blodröd skinnrock och allmän bad-ass-attityd har Devil May Cry-fenomenets frontfigur gjort det till sin kallelse att driva tillbaka demoner till helvetet.
Antagligen känner du igen Dante från Capcoms actionrenässans, annars beskrivs han närmast som skärningspunkten av
Alucard och
Squall. Första Devil May Cry-spelet drogs med bugg och Coca Cola, men lyckades trots grafikmissar bli en av de första anledningarna att köpa Playstation 2 och raffinerade samtidigt en trött actiongenre. Animeserien från 2007 är främst rotad i det första och tredje tv-spelet, vilket innebär "hej knekt" och kära återseenden av de förtjusande damerna Trish och Lady, m fl.
Du vet lika väl som jag att tv-serier baserade på videospel oftast känns som genomstressade projekt med trötta plots och med klichéer av de breda penseldragen. Madhouse Studios har funnits sedan tidigt 70-tal och har gett oss
Ninja Scroll,
X, och
Millennium Actress. Ett animationsbolag av sådan rang, vågar dekorera myten kring demonslaktaren och det är skönt att regissör Shin Itagaki inte tar snabbmatsvarianten och serverar fansen vad de vill ha på silverfat. När del ett av dussintalet avsnitten (passande nog kallade "Missions") snurrat igång, kastas man in i handlingen där Morrison kommer med ett oglamoröst erbjudande till Dante att föra den föräldralösa lilltjejen Patty till sitt nyärvda gods. Madhouses Dante påminner mycket om
mangans motsvarighet och är lite mer bekväm av sig än originalet. Han bor i ungkarlslya, äter helst pizza, har finansiella problem och har därför skaffat en agent – Mr Morrison - som ordnar jobbmöjligheter. Många tycker kanske att man har stegat för långt ifrån det mer gentlemansmässiga ursprunget i spelen, att det är för mycket caféer och för lite slottsgotik. Må så vara, men det är intressant att se vad Itagaki-san och gänget har att tillföra Devil May Cry-konceptet.
Andra avsnittet ger oss mer av Lady, den förföriska femme fatale från Devil May Cry 3. Hennes roll grundar sig i samma tjänster som Dante. Därefter rullar uppdragen på, vart och ett med ett outtalat tema (kärlek, svek, osv) – vilket är subtilt men tillfredsställande utfört. Serien är naturligt stillsam – ibland nästan för mycket – vilket blir en tvär kontrast till tidigare Capcom-animationer som t ex skrikiga Mega Man. Nämnas bör det Santana-osande soundtracket, som skämmer bort tittaren med känslosamma soloriff och skulle lätt kunna vara hämtade från Castlevania-spelens främsta stunder.
Hela animeserien medföljde den maffiga samlarutgåvan av Devil May Cry 4 härom året, ett spel som återigen blev en av de första anledningarna att skaffa Playstation 3. Den rekommenderas givetvis för dig som följt spelserien, men även för dig som har aptit på det här med svarta änglar,
John Constantin och hela den kören. Men prova helst videospelen först, om du verkligen söker en fet upplevelse.
