D.Gray-Man utspelar sig under 1800-talet, beskrivet som denna tidsperiod enbart ser ut i nostalgiska filmer. Den kattälskande gossen Allen Walker är en brittisk 15-åring vars hand är deformerad sedan födseln. Han visar sig besitta
Innocence, den kraft som krävs för att besegra Akuma, ett slags demoniska vapen som skapats av den uråldrige fienden Millenium Earl. Allen bestämmer sig för att gå med i exorcistorganisationen Black Order för att rena världen från dessa ogudaktiga demoner. Under sin jakt möter han många olyckliga anhöriga och vänner till Akuma. Akuma är nämligen skapad genom en fusion av förbjuden teknologi och levande människor, något som lämnar många olyckliga närstående i dess efterdyningar.
Kul att veta:
D.Gray-Man är ännu en i raden av serier från Weekly Shonen Jump (som
One Piece och
Naruto). Serien började i Japan 2004 och blev animerad TV-serie i år (2006). Influensen från Tim Burton är fullständigt överväldigande och vissa karaktärer tycks ha lyfts rakt ur Nightmare Before Christmas, framförallt Millenium Earl själv. Detta för även tankarna till animen och mangan
Jing: King of Bandits, som dock kändes lite mer originell. Hoshino säger sig för övrigt gilla katter och minsann: Redan ett par sidor in i berättelsen så dyker den första kissemissen upp.
Omdöme:
Jag känner mig lite kluven till D.Gray-Man. Å ena sidan är det en ren ripoff på Nightmare Before Christmas visuellt, å andra sidan så är det en lite annorlunda pojkmanga med en hel del underhållande och ovanliga ingredientser. Efter en andra genomläsning kände jag dessutom att D.Gray-Man, trots vissa svårigheter i struktur, har ett berättande som kan bli mycket starkare och klart mer dramatiskt än många av de moderna Shonen Jump-serier som startat under 2000-talet. Jag är nyfiken på om följande volymer kommer att visa upp mer av den talang som skaparen uppenbarligen besitter men inte riktigt lyckats få ut på papper i denna första volym. D.Gray-Man saknar dock mycket av den där speciella Jump-känslan som gjort Shonen Jump till en sådan succé. Den sticker ut från mängden med sin gotiska design och sina tunna, välgenomtänkta linjer och är en av de mest vältecknade Shonen Jump-serierna jag sett på länge (med undantag för
Death Note, den andra stora gotiska Jump-serien just nu). I slutändan vann serien mitt intresse med alla sina gotiska katedraler och kråkslott, något jag alltid varit svag för.
Berättelsemässigt är volym 1 av serien fortfarande mycket darrig i knäna, men det förbättras efter hand och är klart godkänt i bokens sista kapitel. Det ska bli intressant att se vart serien tar vägen härefter eftersom jag misstänker att berättelsen kommer ta fart på riktigt i volym 2. Det är, om jag ska vara ärlig, skönt med en huvudkaraktär som inte har dåligt självförtroende och saknar vänner på ett uppenbart sätt (á la Naruto) utan bär på ett sorgligt öde utan att slänga det i ansiktet på läsaren - lite mer i stil med Kenshin i
Rurouni Kenshin. Det vore kul om serien kunde uppmärksammas lite mer här i Sverige. Rekommenderas därför varmt till läsare om gillar gothic lolita, Tim Burton och Shonen Jump-serier. Dock kanske serien inte riktigt är för de allra yngsta läsarna.
