Unga drömmaren Najimi har nyligen blivit av med sitt oinspirerande jobb. Hon sitter pengalös och hopplös på Tokyos tunnelbanan med sin tjejkompis, amatörmangatecknaren Tsuyuri, som övertygar sin pryda vän till att sitta panelhöna medan hon själv ska kränga sitt vågade ecchiblad på seriemässan. Den mottagliga protagonisten fortsätter följa med på konvent och hänförs av de fantasieggande historierna om livet som serieskapare.
Doujinshis är likt ”fanfics” inofficiella lekmanstolkningar av redan etablerade manga- och animetitlar. Tsuyuri frågar sin sökande vän om hon vill försöka göra sig ett namn inom branschen. Nej blir ett kanske och kanske blir ett fett ja, innan den första volymen hinner snurra klart i DVD-spelaren. Den stora moroten för Najimi blir vetskapen av att den snygge barndomskompisen Justice redan är erkänd i branschen. En rar kvartett av Najimi, Tsuyuri, Justice och dennes för unga livspartner Sora ska under de kommande avsnitten försöka slå på doujinshimarknaden.
För oss j-fans ter sig den österländska mangaindustrin som ett lika kringelkrokigt, outtömligt nystan av subverk som Tokyos tunnelbana på speed - en störtomöjlig varumassa att slå hål på. Najimi känner sig dessutom obekväm av den slemmiga otakurörelsen, men är inte rädd att få sina ögon väckta och drar in allt vad hon kan av sin nya ångvältspassion. Det är här som Dojin Work påminner om det fenomenala garagerockeposet
BECK, där en oinvigd, ovetande tabula rasa presenteras hårt och brutalt för ett kulturfenomen, blir som uppslukad av hela dess essens och tar sina första, stapplande steg i en ny, personidentifierande värld.
Med tanke på den dråpliga handlingen, fungerar historien om Najimi bäst i sin ursprungliga mangaupplaga från 2004, av serieförfattaren som kort nog kallar sig för Hiroyuki. I sin animerade form är Dojin Work myskul som bäst och dussinaktig som allra sämst. De blåa filurerna som flummar i bakgrunden à la Petsson och Findus till trots, bryter animen inte någon ny mark, varken animationstekniskt eller humormässigt, men är lättsam nog för att det totala frånvarandet av fingertoppkänsla ska märkas.
Man kan se Dojin Work som en mindre kaxig version av 2007 års Comic Party Revolution. Även du som gillade den numera svenskutgivna
Genshiken kan hitta något i denna tolvavsnittsminiserie. Uppmärksammas bör att varje avsnitt inte är längre än 14 minuter – hela serien är alltså mindre än tre timmar lång. De korta episoderna följs av ett lustspel med två av de japanska röstskådespelerskorna, där de ska teckna en egen manga.
Utan att lägga någon värdering i det, vill jag framföra att Dojin Work kryllar av passiva sexskämt, som dock aldrig blommar ut grafiskt, utan snarare ”hänger i luften”.
Sammanfattningsvis är Dojin Work mer eller mindre som Najimis egna doujinshi – inte alltför begåvat eller tekniskt imponerande, utan skapad med mer nöjsamhet än hjärna.
