av You Hyan
Det finns en koreansk folksaga, om en skogshuggare som räddar en hjort från att falla offer för jägaren. Som tack visar hjorten skogshuggaren till platsen dit älvor (eller änglar?) besöker jorden för att bada. Han avslöjar också, att om skogshuggaren gömmer en av de vackra kvinnornas klädnader, kommer hon inte att kunna återvända hem.
Skogshuggaren gör just så, och tröstar den stackars kvinnan när hon är strandsatt på jorden. De gifter sig, får barn, och sägs vara lyckliga fram tills den dag då lögnen uppdagas. Med klädnaden tillbaka i sin ägo kan hon återvända hem, och lämnar därför sin förkrossade make för evigt.
Ryang Jegal är en 16 åring med auktoritetsproblem som gör sitt bästa för att ligga lågt. Ändå lyckas han hamna mitt i nämnda folksaga. Plötsligt har han älvan Fanta som inneboende eftersom han råkar trasa sönder hennes förtrollade klädnad. Det hela är komplicerat, men har sina plus. Fanta är snygg, till exempel. Och med tiden blir de vänner.
Men hur väl håller en vänskap där båda parter har hemligheter som den andra skulle må väl av att veta? Dessutom tas budet om att Fanta är kvar hos människorna inte emot särskilt väl i älvriket Avalon. Alla, från rivalen Medea till Fantas bror Inkvisitor Pain och själva Kungen av Avalon tycks vilja göra Ryangs liv till ett rent Helvete genom sina ständiga besök, intriger och maktspel. För att inte tala om de problem vanliga dödliga orsakar. En bieffekt av att ha Fanta som gäst visar sig vara att Ryang drabbas av 108 dömda relationer, vilket innebär en drös av flickor som vill ha honom, och nästan lika många avundsjuka pojkvänner som vill ha honom död.
Faeries’ Landing blandar ett persongalleri av ungdomar och tokar (ibland är de både och) i ett underhållande tonårsdrama med fantasyton. Hittills är 18 volymer utgivna, varav jag själv läst elva. Mangan håller en jämn nivå berättartekniskt, och jag har ännu inte känt av partier som är sämre eller tråkigare. Pikarna till den pop-kultur som varit på och av tapeten sedan jag själv gick i högstadiet är en definitiv krydda och jag erkänner att jag skamlöst gottar mig åt att Ryang tycker om Tori Amos.
Faeries’ Landing lockade mig med namn på mytiska personer och platser, visst är den till bredden fylld av referenser, men You Hyun har tagit sig väldigt fria händer. I det stora hela gör det mig inte mycket, men det är lite underligt se den egyptiska kattgudinnan Bast tala med vad som översatts till amerikansk sydstatsdialekt, eller tomtenissar prata brittisk cockney.
Den gamla koreanska folksagan fick mig även att tänka på myten som ligger bakom Yu Watases Ceres, Celestial Legend. Grundberättelsen mellan dessa manga är densamma, även om utförandet är vitt skilda, och Ceres har en mycket våldsammare och mörkare ton än vad den mer lättsinniga Faeries’ Landing presenterar.
