Av
Shuzo Oshimi
The Flowers of Evil är en serie om glappet mellan den mentala mognaden och tonårslusten. Huvudpersonen Takao slits mellan två tjejer, olika som dag och natt, samtidigt som han brottas med skillnaden mellan vad hans hjärna tänker och vad hans kropp begär. Serien är vältecknad och smart strukturerad. Den är svår att sluta läsa när man väl har börjat.
Takao är inte som de andra i hans klass, åtminstone enligt honom själv. Han läser svåra böcker och ser till att andra ser det. I hemlighet beundrar han sin smarta och söta klasskamrat, Saeki, men i ett ögonblick av lust och förvirring råkar han stjäla hennes gympapåse. Takao är förtvivlad att folk ska tro att han är en pervers typ, men innan han lyckas lämna tillbaka gymnastikkläderna konfronteras han av klassens skummaste tjej, Nakamura, som hotar att avslöja hans hemlighet inför hela klassen om han inte gör precis vad hon säger i fortsättningen.
Kul att veta
Flower of Evil har lånat sin titel från den franske poeten
Charles Baudelaires epokgörande diktsamling Det ondas blommor från 1857. I berättelsens inledning läser huvudpersonen denna bok. Mangan Flower of Evil blev 6 delar lång och gavs i Japan ut av
Bessatsu Shonen Magazine.
Omdöme
Serieskaparen Shuzo Oshimi gör ett för shonenmanga ovanligt lyckat försök att skildra lust och skam inför den egna tonårssexualiteten. Takao, seriens huvudperson, har uppenbart placerat sin identitet i den mentala bilden av sig själv som lite bättre, ja, rentutav lite ädlare än alla andra i hans närhet, men när hormonerna säger att han är precis lika förmögen som dem att göra idiotiska handlingar tappar han helt fotfästet. Han hamnar i kläm mellan sin drömtjej, den madonnaliknande Saeki som han ser som sin musa, och klassens ”miffo”, den udda fågeln Nakamura som ingen riktigt förstår sig på och som aldrig gör vad som förväntas av henne. Det är en klassisk kärlekstriangel á la manga, men i det här fallet har killen i kärlekstriangeln blivit mer utvecklad som karaktär än vad man är van vid att finna i japanska tonårsserier.
Serien är snillrikt uppbyggd så att Takaos spiral från total självkontroll och arrogans sker långsamt, men ack så obönhörligt. Mot slutet av denna första volym kryper man som läsare nästan ur skinnet, så jobbigt är det för honom. Om Oshimi klarar av att hålla tempo och innehåll lika tajt även i kommande fem delar har vi en riktig höjdarserie framför oss.
Teckningsmässigt är Flowers of Evil mycket snygg; stilen känns som traditionell vuxenmanga, men utan att för den sakens skull bli överdrivet gubbsjuk (en viss mån gubbsjukhet är dock svårt att undvika i den här sortens serier, så det får man vara beredd på). Figurerna i serien är runda och mjukt tecknade, i en relativt realistisk stil. Jag påminns framförallt om Naoki Urasawas moderna stil (
Monster,
Pluto och
20th Century Boys) medan jag läser.
Jag rekommenderar varmt denna udda men mycket läsvärda serie till dem som uppskattar serier med psykologiskt djup. Vill man ha fler serier i samma anda, som utforskar sexualitet och identitet på ett mer eller mindre seriöst vis, rekommenderar jag serier som
Nana,
Chobits och
A Drunken Dream And Other Stories. Jag tror dessutom att läsare som uppskattar berättelsens smarta uppbyggnad och tryckande stämning även kan uppskatta
Genkaku Picasso och
Kurozakuro.
Länkar:
Det ondas blommor på Wikipedia 
