Av Wataru Mizukami
Ointressant manga med klichéer av det misslyckade slaget, om en förälskad tjej och killen vars liv hon myglar sig in i. Jag hade inga större förhoppningar när jag plockade upp första volymen, och tyvärr fick jag inget som talade emot mitt första intryck.
Sachikos förtjusning för glasögon bidrar till hennes förälskelse i den tillbakadragne skolkamraten Akihiko. När han avvisar henne tror hon att det enklaste är att försöka komma över honom. Tyvärr försvåras det av att mamman hon inte träffat på 15 år och nu ska bo hos råkar vara Akihikos styvmor. Det är spännande och förvirrande på samma gång. När väl Akira dyker upp i ekvationen ser det hela ut att vara dömt till att vara evigt obekvämt.
Kul att veta:
Det har hittills utgivits två volymer av Four-Eyed Prince. I likhet med andra översatta titlar tryckta av Del Rey Manga innehåller dessa en beskrivning av suffix/prefix samt en ordlista i slutet. Första volymen innehåller även manganovellen "Mean Boy".
Omdöme:
Jag medger att jag vid första anblicken hade låga förväntningar när det gällde Four-Eyed Prince. Det är därför knappast med förvåning, men ändå med lätt uppgivenhet över att ha rätt, som jag erkänner den vara precis så platt, lam och handlingsmässigt otillfredsställande som jag först uppfattade den. Illustrationerna saknar i princip bakgrunder, och figurerna är något skeva och dessutom både tråkiga att se på och följa. I novellen "Mean Boy" är handlingen lite mer koncentrerad, och hyfsat OK när man läser igenom den, men bilderna lider av samma problem.
Huvudfiguren i Four-Eyed Prince, Sachiko, är lite av ett pucko som förälskat sig i en kille som inte är intresserad av henne. Missförstå mig rätt, det är inte därför hon är dum. Det är för att när det väl visar sig att killen är hennes nya styvbror, så tar hon alla möjliga underliga tillfällen till att vara påfrestande, framfusig och jobbig fastän han redan nobbat henne. Jag blir så trött på henne och hennes oförstående, bristande tålamod när det gäller att låta någon annan bilda nya uppfattningar om henne. Sen att hon förälskat sig i en kille som halva tiden behandlar henne som skit och därefter rycker runt hennes känslosträngar som om hon vore en docka, hör bara till den löjligaste av shojo-klichéer.
Det är inte OK att Akihiko eller hans lika dryga alterego, behandlar någon som pest bara för att han känner för det. Speciellt inte om han framöver ursäktas för det när han funnit sig själv, eller något annat av det slaget. Det är inte underhållande, lockande att läsa eller givande över huvudtaget och det är sannerligen inte för mig.
