En dag står Tohru där: föräldralös, hemlös och fullständigt oförmögen att be sina vänner om hjälp. Trots att hon är uppriven finner hon en tillfällig lösning i att campa ute i skogen.
Hennes räddning blir något oväntat skolans mest populära kille, Yuki Sohma. Tohru får flytta in hos Yuki och hans kusin Shigure, i utbyte mot att hon sköter hushållssysslorna i deras röriga ungkarlslya. Oändligt tacksam accepterar Tohru erbjudandet och snubblar nästan omedelbart in i Kyo, och tillsammans med honom även familjens stora hemlighet. 13 medlemmar av släkten Sohma bär på en gammal förbannelse, och vid kontakt med någon utomstående av motsatt kön förvandlas de till ett djur ur den
kinesiska zodiaken, det såkallade Jyūnishi. Tohru inser snabbt vikten av det hon upptäckt, men väljer att stanna kvar trots odiskreta hot från den osympatiske Akito, släktens sjuklige despot. Undan för undan blir hon medveten om den smärta som förbannelsen orsakar hennes vänner och hur ensamma de egentligen är. Tohru blir med sitt engagemang och sin genuina kärlek den som slutligen för dem samman och länkar dem till varandra.
Fruits Basket är en serie som berört mig djupt. Den är en färgglad blandning av excentriska karaktärer med ständiga konflikter emellan, som lyckas vara så hjärtvärmande, rolig och medryckande att jag känner mig fullständigt avväpnad i mötet. Trots att Tohru själv, med sin nästan frustrerande dumnaiva inställning (som påminner om
Belldandy från
Oh My Goddess! eller
Kasumi från
Ranma½) inte hör till mina favoriter, har jag full förståelse för hur hennes omtänksamma natur blir tryggheten i zodiakens sargade skara. Bakom alla leenden eller kyliga attityder döljer sig en mängd sår som ständigt rivs upp, ända tills Tohru sätter stopp.
Fruits Basket är i sig en shojoanime, utan att den bör klassificeras som något enbart för tjejer. Själv tycker jag att det är en grav förlust att avfärda serien bara för att man inte anser sig vara del av dess tilltänkta målgrupp. Under sin söta yta är det här en anime som rör ständigt aktuella frågor, kanske främst bland ungdomar. Det handlar om utanförskap, om längtan efter vänner, ett hem och att lära sig tycka om sig själv. För zodiakens medlemmar är livet en konstant påminnelse om ensamhet och smärta, en rädsla för att bli bortstött även av sina likar. Tohru, som blir navet i deras tillvaro, är den som räcker ut en hand och inte fördömer. Ibland tänker jag att bara en sten skulle kunna se Fruits Basket utan att påverkas; själv har jag gråtit.
Trots sin popularitet, animerades det aldrig mer än en säsong av Fruits Basket, som följde mangan i stort sett troget upp till volym 7-8. Den har därför ett alternativt slut gentemot originalhistorien, men jag tycker att det passar animeserien väldigt väl. Fruits Basket är charmig, gripande och rekommenderas till tittare av alla åldrar, även om de yngsta gärna bör ha äldre sällskap med sig ibland.
