av Sakae Esuno
Yukiteru är en enstöring utan vänner. Varje dag observerar han och skriver ner dagens händelser i en logg på mobilen – en slags dagbok – men håller sig utanför, och försöker övertyga sig själv om att det är så han vill ha det medan han flyr in i sin fantasivärld.
En morgon upptäcker han emellertid att loggen redan tycks ha fyllt i sig själv, med dagens händelser prydligt uppradade. När sedan händelserna slår in, en efter en, börjar han förstå hur det hänger ihop.
Yukiteru tycker till en början att det är toppen att ha en dagbok som kan förutspå framtiden, men upptäcker snart att han inte är ensam om kraften; och så tar ett skräckfyllt, blodigt spel sin början...
Det finns ett väldigt snabbt sätt att summera den här serien, som kanske inte är helt rättvist:
Death Note möter
Battle Royale.
En rad kombattanter med olika sorters dagböcker – alla med kraften att förutspå framtiden, fast i helt olika utföranden – dras in en morbid tävling där de uppmanas att eliminera varandra för att uppnå den smått osannolika kraften att bli Gud över Tid och Rum. När ens egen dagbok förstörs, så upphör ens framtid att existera; och man dör.
Det läggs ner mycket energi på att förklara hur dagböckerna fungerar och hur skribenterna kan använda sig av informationen i loggen samtidigt som framtiden till och från ändras på grund av deras handlingar. Men informationen följs sällan upp på ett övertygande eller spännande sätt, storyn blir snarare mer intrasslad och drar ner tempot utan att tillföra något.
Serien har 16-årsgräns, vilket inte är konstigt med tanke på att många partier är rena lemlästningskalas, men inget är egentligen särskilt detaljerat. Istället är en läskighetsfaktor seriens ”hjältinna” tillika stalkerpsykopat; den storögda skolflickan Yuno Gasai, som inte är rädd att gå över lik för att skydda den snorige och gråtmilde huvudpersonen. Tyvärr är hon egentligen den enda intressanta figuren. Övriga dagboksinnehavare är schablonshounen-figurer med lite tokiga tricks, men utan tyngd.
Teckningsstilen är ingenting exceptionellt. För att kompensera det tunna berättandet och förstärka skräckmomenten är serien rätt hårt rastrerad, men de chockartade skuggorna överanvänds så till den grad att man tröttnar. Figurdesignen känns ganska oinspirerad (i synnerhet huvudpersonen), rutupplägget ger känslan av att man läser en actionserie snarare än en thriller – i slutändan är det helt enkelt ganska svårt att engagera sig.
Synd på ett lovande koncept.
