Av
Usamaru Furuya
Genkaku Picasso pendlar mellan independentseriernas estetik och pojkäventyrens klichéer, men styr smidigt förbi de värsta fallgroparna. Serien har en intressant teckningsstil, som blandar modern mangaestetik med mer avancerade blyertsteckningar beroende på var huvudpersonen befinner sig, en intressant teknik som lyfter serien. Möjligtvis dras berättelserna ner en smula av att vissa passager inte känns lika intressanta som deras illustrationer, men det vägs upp av seriens starkare kapitel.
Picasso, som egentligen heter Hikari, är en ung, introvert gymnasiekille som hellre sitter och tecknar än umgås med sina klasskamrater. Han har bara en vän, Chiaki, som han har bildat en skolklubb tillsammans med. Men mitt i en av deras sessioner kraschar en helikopter där de befinner sig. Hikari överlever, likt ett mirakel, men inte Chiaki. Hikari hinner dock knappt sörja henne innan hon återvänder. Ingen annan kan se henne utom Hikari, och hon säger att han måste använda sina tecknarförmågor för att hjälpa sina medmänniskor, annars kommer hans kropp att ruttna. Hikari inser snart att han egentligen kanske inte överlevde olyckan, han heller...
Kul att veta
Serien Short Cuts av Usamaru Furuya har tidigare getts ut på engelska i den numera nedlagda tidningen Pulp. Furuya är även känd för att ha gjort en mangaversion av spelfilmen
Suicide Club. Många av hans tidigare serier har gått i independentmagasinet
IKKI, men Genkaku Picasso skrivs för
Jump SQ, en shonentidning som även ger ut serier som
Prince of Tennis och
Tegami Bachi.
Omdöme
Genkaku Picasso är en serie som kanske ser ut och verkar lite bättre än vad den egentligen är. Jag tror att jag kanske skruvade upp mina förväntningar lite för mycket, när jag såg framsidan och läste om serien i förväg, vilket gjorde att jag blev en aningens, aningens besviken när jag läste den. Därmed inte sagt att det inte är en okej serie, för det är det. Jag gillade den. Den är däremot en smula svårdefinierad.
Teckningsstilen är väldigt märklig, rent ut sagt ful på sina ställen. Det märks mest när serien skildrar Picassos vardagsliv. Däremot blir serien helt plötsligt riktigt snygg när Picasso, genom sin konst, dyker in i sina klasskamraters medvetande och undersöker roten till deras trauma. Blyertsteckningar tycks helt enkelt passa Furuyas stil bättre än vad den tuschade varianten gör.
Konceptet med att hjälpa ungdom på glid känner jag igen från framförallt GTO, men till skillnad från den karismatiska läraren Onizuka, är Picasso ganska introvert och svår att fatta tycke för. Han växer dock på mig under läsandets gång. Desto mer gillar jag de klasskamrater som han under seriens gång samlar på sig, framförallt Chiaki, som är både klarsynt och intelligent. Förutom kapitel två, vars intrig var relativt svag, tyckte jag om de olika berättelserna och kan tänka mig att läsa vidare i serien.
Det som är lite svårdefinierat vad gäller Genkaku Picasso är vilken publik den egentligen försöker vända sig till: Serien skrivs för tonåriga läsare och dess tema och berättelse följer tonårsseriernas typiska mönster. Teckningarna däremot, är sannolikt lite för "konstiga" för att de flesta unga läsare ska kunna tilltalas av dem. Och om en äldre läsare ger sig an boken efter att ha fascinerats av dess teckningar, finns det en viss risk att berättelsen kommer att kännas lite lättviktig.
Jag vet därför inte riktigt vilken sorts läsare jag ska rekommendera boken till, men det säkraste kortet när nog att ni som uppskattade
GTO kan uppskatta även Genkaku Picasso. Har man intresse av teckningar och konst kommer man att uppskatta de lite mer konstnärliga, surrealistiska inslagen och om man gillar ungdom-på-glid-berättelser kommer man definitivt att gilla serien. Kanske är svaret på frågan helt enkelt att om man gillar skumma serier, vars författare vet hur man gör något mer intressant av klichéerna än vad de flesta kan, så är detta serien för dig!
