Ska du köpa Gilgamesh vol 1 får du bereda dig på en depphistoria, för då har du snart animevärldens motsvarighet till
helgon.net i dina händer. Karaktärerna påminner närmast om färgmatta
levande döda, kringdrivandes med sina själsliga sår. Regissör Murata har sett till att penslarna doppats i palettens allra gråaste toner till den grad att denna högst melankoliska anime känns ett myrsteg från att vara helt svartvit.
Vad som brukar räknas som det äldsta skriftverket,
Gilgamesheposet, berättar om en 1/3 människa 2/3 gud (endast biologer göre sig besväret) till
sumerisk kung som en gång satte i verket att upprätta de legendariska murarna i
Uruk.
I kölvattnet av att tyska äventyrare 2003, gjordes upptäckter i nuvarande Irak som tydde på att den mytomspunna Gilgamesh var en historisk person, vilket i sin tur gav upphov till denna animation av 70-tals
mangan med samma namn.
Den skildrar en katastrof under utgrävningarna av Gilgamesh-graven, en bautaexplosion som sedvanligt utrotar stora delar av mänskligheten. Seriens kärleksbarn Kiyoko och Tatsuya, son och dotter till forskaren som sägs ligga bakom ödeläggelsen, får ofrivilligt en mystisk grevinna till mentor och tvingas välja sida i kriget mellan två organisationer.
Det är alltför lynnigt att säga att upptakten i första avsnittet med sina semirealistiskt flimrande nyhetsbilder och högtidliga berättarröst känns verklig, men den bygger upp en fängslande inledning till ännu en konspirationstörstig apokalypsanime – en som dock är mer spöklikt lågmäld än någon tidigare.
Trots en bilduppdatering under all kritik, känns 26-avsnittsanimen ren och stilfull, men om sinnesmodet är fel kan den likaväl agera sömnpiller. Såvida du inte ser den för att du redan ligger omstoppad men tycker att det är för tidigt att somna in, då fungerar Gilgamesh bra som temporär verklighetsflykt. Den är förförande utan att vara påfluget sexig, smart utan att vara påkostat komplicerad - men du får vara beredd på att för första gången ha nytta av de där medföljande manushandledningarna i DVD-fodralet.
Dramatiken varvas ofta med viskande - om inte direkt tysta - dialogspel och musiken ljuder därefter; fagra dystertoner signerade bl a den alltför ofta använda
Beethoven.
Som recensent brukar jag inte behandla huruvida en viss anime bör ses med japanskt eller engelskt tal, då det senare alternativet som tumregel ter sig narraktig i jämförelse med sin österländska bror. Dock ska det understrykas, efter att ha plöjt igenom Gilgamesh med det engelska alternativet, att den går väl ihop med seriens medeltidsdoftande gothmiljöer och persongalleri, vilket förövrigt kan få en att tro att
Ayami Kojima - den kvinnliga mästaren på androgyna män - haft ett tecknarfinger med i bygget.
Ja, Gilgamesh är vacker men långt ifrån något för alla. Passar dig som söker raka motsatsen till
Yu-Gi-Oh och är utan behov att muntras upp.
