Något är ruttet på ön Okinawa …
Tadashi och hans flickvän Kaori är på semester i Okinawa när de känner en oerhörd stank. Det visar sig att stanken kommer från en ruttnande fisk vars kropp verkar ha vuxit samman med en slags organisk metallbenskonstruktion. Det dröjer inte länge innan fenomenet har spritt sig och havets alla varelser börjar ta sig upp på land, höljda i en stank av ruttnande kött. Fiskarna verkar vara smittade av något slags virus och insjuknandet av den första människan låter inte vänta på sig. Är detta mänsklighetens undergång eller kommer förruttnelsens frammarsch kunna stoppas?
Gyo sträcker sig över två minutiöst tecknade skräckfyllda volymer, så till den grad fyllda av äckel att man nästan känner fiskstanken sippra ut från sidorna. Genom att Ito har valt att berätta historien ur Tadashis perspektiv och initialt fokusera lika mycket på Tadashi och Kaoris relation som fiskmysteriet har han lyckats förankra mangans ofta tämligen bisarra händelseförlopp i en jordnära verklighet. Tack vare detta lyckas Ito bygga upp en värld där den annars ganska löjliga idéen att ruttnande benförsedda fiskar invaderar Japan inte känns overklig, och mot bakgrund av Tadashi och Kaoris kärleksdrama målas en apokalyptisk framtidsvision upp; en framtid där människan snabbt är på väg att bli den nya utrotningshotade arten.
Ito är en skicklig historieberättare och har med Gyo skapat en av de mer bisarra skräckmangor jag har haft glädjen att upptäcka. Den förverkligar dock inte sin fulla potential. Ito har tyvärr tappat bort historien såväl som de mer subtila skräckelementen i allt gottande i förruttnelse och äckliga detaljer. Sin vana trogen erbjuder Ito inte mycket förklaring till vad som försiggår, även om han ger mer än vad han brukar. Han väljer dock tyvärr att inte vidareutveckla de tankar han för in i mangan, trots att han öppnat för reflektion över ämnen såsom Japans krigsskuld och ekologisk förstörelse. Att han inte vidareutvecklar dessa resonemang är synd då det kunde gett mangan en tyngd som den nu istället helt saknar. Gyo blir istället en orgie i allhanda tänkbara vidriga osmakligheter; ruttnande fiskar, människor, och allhanda varelser, som alla i sin förruttnelse utsöndrar stinkande gaser ur kroppens alla öppningar.
Omdöme
Gyo är en underlig manga som jag känner mig aningen ambivalent inför. Den är ömsom skrämmande, ömsom rolig, ofta obehaglig och bitvis mycket, mycket äcklig. Dessvärre är äcklet inte särskilt skrämmande utan mer av den illamåendeframkallande varianten. Jag kan inte annat än känna att trots att jag fann Gyo underhållande så var den något av en besvikelse. Mindre äckel och mer skräck hade välkomnats!
Läs även
artikeln om Junji Ito av Johan Nordström!
