Happy Café (manga)

av Kou Matsuzuki

Happy Café är en bra nybörjarmanga för den som inte har hunnit läsa så många japanska serier ännu. För den vana läsaren kan den däremot kanske kännas något bristande i originalitet. Detta till trots har serien absolut sina stunder, då värmen och berättarglädjen flödar från Kou Matsuzukis penna och ända in i läsarens hjärta.

Uru är kortvuxen, slarvig och superstark. Hon har just flyttat hemifrån, eftersom hon kände sig som tredje hjulet efter hennes mammas omgifte med en yngre man. Alldeles ensam och vilsen i sin nya livssituation hittar hon ett kafé, vars kunder alltid verkar så lyckliga efter varje besök. Uru blir nyfiken och bestämmer sig för att ta reda på vad som är så speciellt med just Happy Café...

Kul att veta
Happy Café är Kou Matsuzukis debutserie.

Omdöme
Happy Café är en serie som jag vill tycka mer om än vad jag i slutändan gör. Den har ett trevligt upplägg, mysig stämning, lätt humoristiska inslag och vill väldigt mycket. Tyvärr lyckas den inte riktigt sticka ut ur den enorma mängd serier med ett liknande upplägg som redan finns utgivna på engelska.

För att förklara vad problemet med Happy Café är, ska jag lära er hur man sätter samman en typisk Hakusenshaserie (Hakusensha är det japanska förlaget som ger ut serier som Kare Kano, Fruitsbasket, mm):

1.Huvudpersonen ska vara en ung flicka som inte sticker ut särskilt mycket men som har EN sak som hon är bättre än någon annan på, a. Visa empati, plugga, massera, superstyrka, osv).

2.Hon har, eller får under seriens gång, en tjejkompis som är något av följande: a. Skolans vackraste tjej med en mörk sida b. Elevrådsrepresentant c. Ninjabra på att slåss d. Före detta ledare för ett gäng värstingbrudar e. Mörksinnad flicka med magiska krafter. Alternativt någon blandversion av dessa.

3.Hon träffar två killar, en mörkhårig och en blondin. Folk tror att de två killarna är ett par, eftersom de står varandra så nära, men egentligen är de bara kompisar alt. ovänner som inte tycks kunna slippa varandras sällskap hur de än gör (Hattori, Ayame och Shigure är typexemplet).

4.Huvudpersonen gillar båda killarna men faller i slutändan för killen med mörkt hår (när man väl inser detta slutar kärlekstrianglar i shoujomanga för det mesta att vara intressanta).

5.Den mörkhåriga killens exflickvän dyker upp, kaos uppstår, men det löser sig.

6.En homosexuell karaktär introduceras, alternativt en transperson. Leder till humoristiska inslag, tills den homosexuella karaktären visar sig vara heterosexuell. Är han en transperson var det bara en fas. Egentligen är han kär i huvudpersonen (alt. den svarthåriga killen om det är en tjej). Variant: En kvinnlig karaktär i huvudpersonens närhet och visar sig vara kär i henne. Huvudpersonen själv inser aldrig detta, däremot hennes vänner. Detta leder aldrig till något.

7.Den mörkhåriga killens familjemedlemmar dyker upp och exponerar hans mörka förflutna/hemska uppväxt/valfri sorglig upplevelse. Onda tvillingbröder/tvillingsystrar är en favorit.

8.Huvudpersonen hjälper den svarthåriga killen att komma över detta med hjälp av sin inre styrka.

9.De gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar.

Titta igenom era Hakusenshaserier och jämför, så tror jag nog att ni kommer att upptäcka att följande mönster är skrämmande typiskt, framförallt i serieskaparnas första serier.

Hur som helst har Happy Café inte ännu hunnit klämma in alla dessa punkter i seriens första volym, men den har heller inte kommit med något nytt. Allting skrivs enligt den typiska modellen och trots en stor portion charm tycker jag inte att det håller. Mitt intresse börjar svalna redan efter första kapitlet och jag kommer inte att fortsätta läsa serien.

För att inte döma serien allt för hårt är det kanske bäst att påpeka att Happy Café är just Kou Matsuzukis debutserie. Under 2000-talet och framåt har trenden varit att en nybakad tecknare gör något klichéfyllda serier i början av sin karriär, för att sedan bredda sig och kanske till och med bryta ny mark några serieomgångar senare. Många tecknare som jobbar för just förlaget Hakusensha har ofta vuxit upp med serier av samma slag, och eftersom många debuterar som tecknare direkt efter gymnasiet är det kanske en naturlig utveckling att de börjar med att göra en serie som liknar favoritserien från skoltiden.

Det kan också mycket väl vara så att redaktörerna som ska hjälpa serietecknarna med stöd och idéer tenderar att vara fantasilösa när de utför sitt jobb. Jag tror personligen att Kou Matsuzuki har potential att göra bättre serier längre fram i sin karriär och ser fram emot att se hennes framtida utveckling som mangatecknare och berättare.

I vilket fall som helst är Happy Café en bra serie att läsa om man ännu inte har hunnit läsa så många liknande serier, eller om man inte störs av upprepningar. Den är skriven för att passa läsare i mellanstadieåldern och uppåt och gissningsvis är det i den ålder man kan uppskatta serien som mest. Gillar man Happy Café och vill läsa fler serier i samma stil och känsla rekommenderar jag även Maid Sama, S.A., Magic Touch, Kare Kano och Ouran High School Host Club.