Chiyoharu har gjort det till sin sak att hålla låg profil i skolan. Efter en olycka han helst inte talar om undviks han av både elever och lärare, och de flesta undrar egentligen varför han inte bara hoppar av. Chiyoharu visar sig däremot vara oväntat envis och står ut med det mesta. Men så brukar försök till att vara normal och diskret inte inkludera en muskelknutte med minnesförlust som överlever att bli påkörd av tåg. Eller en gymnasietjej handlöst kär i muskelknutten, som dessutom påstår sig vara civilklädd detektiv. Med Souza of the North Wind och Detektiv Kaede i ständigt släptåg lyckas livet återigen bli lite för spännande för Chiyoharu, som varken vet vart de dök upp ifrån eller hur han ska skaka av sig dem. Det hjälper inte heller att Souza tror att Chiyoharu bär nyckeln till hans förlorade minnen, medan Chiyoharu själv önskar att han aldrig träffat den galna duon.
Det är något med Harukaze Bitter Bop som fångat mitt intresse. Jag gillar helt enkelt hur det är uppbyggt, de knäppa ansiktsuttrycken figurerna får och humorn i Chiyoharus förvirrade situation. Jag gillar teckningsstilen, som är en varierad kombination av många influenser. En något svart humor genomsyrar serien, och även om det vid ett fåtal tillfällen blir smått löjligt, så är det allt som oftast en humoristiskt och snygg manga med hyfsat intressanta karaktärer.
Samtidigt innehåller Harukaze Bitter Bop en del allvarligare situationer, frågor om utanförskap och osäkerhet om sin egen identitet. Ett av Chiyoharus största gissel är inte ensamheten i sig, utan det faktum att han har svikit sina vänner. Det krävs en hel del för att sy igen sådana sår, och vi får följa Chiyoharu på vägen, steg för steg.
Det är även en del mysterier som ska lösas, särskilt när det gäller Souza, hans oförklarliga bakgrund och varför han tror att just Chiyoharu ska lyckas hjälpa honom. Det finns dessutom fler individer som Souza, och deras närvaro är den del av mangan som främst färgas av en övernaturlig stämpel.
I det stora hela är dock mangan en ren komedi, och jag ska inte göra den djupare än den är. På många sätt skildrar den en vardagsmiljö bland tonåringar och deras tvister, samtidigt som den refererar till en del retropop-kultur som ger serien lite nördpoäng vid sidan av (dessa förklaras längst bak i volymen). Det är långt ifrån banbrytande, men jag tackar inte nej till ett par skratt, så jag hänger nog med ett tag till.
