Av Kenjiro Hata
Ända sedan Hayate var nio år har han varit tvungen att jobba vid sidan av skolan. Hans föräldrar är spelberoende alkoholister som antingen super eller spelar bort alla pengar.
Hayate får en dag ett brev från sina föräldrar där de berättar att de sålt hans kropp till
yakuzan för att kunna betala sina skulder. Inte långt efter att han läst klart brevet kommer yakuzan för att hämta det de nu äger.
Hayate flyr för sitt liv och bestämmer sig för att han inte längre ska vara någon snäll kille. För att överleva i världen måste man vara elak. Han kommer fram till att han måste kidnappa någon, så att han kan ta ut en lösensumma och betala av skulden till yakuzan.
Dessvärre är inte Hayate någon begåvad brottsling, det hela slutar med att hans påtänkta offer tror att han yttrar en kärleksförklaring till henne när han försöker kidnappa henne. Istället för att bli rädd anställer hon honom som
butler och Hayate ser det som en chans att ärligt spara ihop summan han är skyldig.
Hayate var lite av ett
wildcard för mig. Framsidan ser väldigt generisk ut och baksidetexten lät inte engagerande. Det enda som kändes lockande var ordet
”Butler” i titeln. Till min stora förtjusning var serien underhållande, på det sätt den var menad på och inte ironiskt.
Teckningsstilen är väldigt spartansk, stundtals slarvig och stel. Känns lite som att Hata fortfarande håller på att lära sig att bemästra pennan. Vanligtvist skulle jag vräka galla över det, men på något sätt känns det som att det passar just Hayate. Det är en popcornmanga, dvs. lättsmält underhållning som inte ska tas för seriöst. Att den är enkelt tecknad bidrar till charmen, serien och dess personer känns levande och uttrycksfulla.
Serien är uppbyggd i små episoder och manuset känns tätt och roligt. Överallt kan man dessutom hitta små hyllningar och pikar till andra kända serier, varumärken och liknande. Detta bidrar bara till att det drar mer i smilbanden när man läser Hayate.
Historien är i grunden en typisk förväxlingskomedi, men känns inte som skåpmat. Dessutom är ingen av personerna sådär dumblåsta som de tenderar att vara i just förväxlingskomedier.
Ingen i persongalleriet känns heller jobbig eller trist, utan alla fyller sin plats och bidrar med något, vilket inte alltid är en självklarhet i alla serier. Man får dessutom känslan av att Hata själv inte verkar ta sig eller sin serie på så stort allvar, vilket känns skönt då man slipper den pretentiösa auran vilket många andra serier lider av.
En lättsmält komedi, i stil med
Galaxy Angels och
Sgt Frog/
Keroro, som passar de flesta som är ute efter att ha något som inte kräver för mycket, men ändå inte är för simpelt. Hysteriska personer och händelser, utan att de blir för jobbiga eller går till överdrift. Det känns helt enkelt lagom, på ett bra sätt.
