Första intrycket: så det här är en maffiaanime? Varför har man inte sett sådana förr? Vi befinner oss i fiktiva kustmetropolen Judoh och framtiden är här. Superskurkar är verklighet och maffian mäktigare än polisen. Lösning? Staten beslutar bygga J – den cybernetiske snuten. J får en omaka polispartner i färskingen Daisuke och plötsligt känns det amerikansk snutduett. Maffian rustar upp och J gör sig fiende med Leonelli, Judohs främsta utpressarfamilj. Klanens gudfader Clair (shit vad han är lik van Fanel i Escaflowne) är en blodtörstig sate.
Heat Guy J öppnar med flera parallella historier. Rörigt, men ge dig till tåls då detta verkar ha som syfte att presentera den vida floran karaktärer
och platser som har betydelse senare. Karaktärsdesignen är ohämmad, men ändå lik erfarne Nobuteru Yuukis tidigare skapelser. Daisuke påminner om han blonda potatisnäsan i
Cobra, och jag gläds åt hans rika ansiktsmimik. Js karaktär är tilltalande för att vara den
Robocop-ripoff han faktiskt är. Clairs oberäknelighet gör honom en
högintressant antagonist.
Dice och J är som snutarna i Rush Hour - med skillnaden att dialogerna är mer välskrivna än putslustiga. Du fattar snart tycke för parets kemi -
kanske redan efter pratscenen i slutet av första avsnittet och märker hur skönt det är att slippa ångesttyngda animehuvudroller. Istället har vi två
mogna, mänskliga filurer. Storyburen, javisst, men karaktärsutvecklingen får gå sin gång och vi slipper flashback-avsnitt där en av figurerna
bara sitter och tänker på sitt förslutna.
Det märks att man jobbat på att få Judoh levande; detaljer i bakgrunden spelar betydligt större rock and roll än vanligt. Vi får en stilren färgpalett och avancerade kamerapanoreringar - i ett krystat försök att ge svindlande biokänsla; CG-effekterna skär när de gedigna 2D-figurerna interagerar. Animationen borde ha fått högre budget till specialeffekterna – eller att man BARA hade använt penna och bläck.
Man förstår varför USA-distributörerna Pioneer beslutade att släppa soundtracket på CD. Trumhinnorna får skaka loss till såväl modern j-rock
som skotsk folkmusik (ska väl appellera till Js keltiska anlete) och givetvis ett och annat
Yoko Kanno-doftande fiolgråt.
Heat Guy J fördummar aldrig tittaren. I vart avsnitt får duon ett nytt unikt fall att bita i och samtidigt borrar de sig allt djupare i den mörka
avgrundsspiral som är den undre världen. Tillsatsen "maffiasyndikat" känns som en frisk vind i animesammanhang. Jag kan faktiskt bara komma på
Sanctuary som behandlat temat tidigare.
Heat Guy J är tillägnad dig som saknat ord som "don" och "consigliere" i japanska tecknade serier, eller letar efter nästa radarpar efter Spike och Jet från sensationella
Cowboy Bebop. Tyvärr tappar serien mot slutet, och den storslagna känslan som byggts upp går förlorad tack vare ett svagt klimax.
Annars är detta en solid actionserie om fullskaligt maffiakrig i 26 delar med mycket stil, kanske till och med lite djup.
