av Arvid Nelson & Lee Tae-Hang
John Fowler är en helt vanlig collegestudent som bor tillsammans med sin mamma och sina syskon i centrala London år 2020. Bortsett från att han är med i skolans rugbylag är han en nobody. Det är i alla fall vad han själv tror innan den dagen då världen blir översvämmad av demoner som bland annat attackerar Storbritanniens huvudstad. Under kaoset som följer upptäcker John familjehemligheter som han inte kunde föreställa sig ens i sina vildaste fantasier. Hemligheter som kan rädda hans liv.
Enligt baksidan av Hellgate London kategoriseras serien som Horror. Det är helt fel. Det enda som är läskigt är hur skrämmande tråkig den är. Låt gå för att den innehåller ett par stelt tecknade serierutor med blod och ett par andra med demoner som säger ”Arr arrr arrrrr!” (jo faktiskt, det är ett ordagrant citat) men det finns aldrig någon stämning att tala om. Vilket är väldigt synd med tanke på att allting hade kunnat göras på ett stämningsfullt
War of the Worlds-vis med båtar fullastade med flyktingar som flyr över engelska kanalen, eller kanske som i
Max Brooks utmärkta
World War Z där en världskris skildras ur flera olika synvinklar för att man verkligen ska få grepp om katastrofens vidd. I Hellgate London får man aldrig känslan av att världen är hotad, att människor flyr och att städer brinner. Faktumet att London blir övertaget av demoner är närmast en parantes i den här historien, huvudskurken ser ut som storken i Robin Hood och den främsta ”humorn” i albumet är att Johns störige lillebror gör skitäckliga smörgåsar. När hans syrra ett par kapitel senare hittar broderns avhuggna huvud på en blodig kudde gråter hon i exakt en (1) serieruta och sedan går berättelsen vidare som om ingenting har hänt. Hellgate London är både förutsägbar och övertydlig. Liksom, kolla bara på det här:
Ruta 1: “I’m taking you to the associate dean for academic affairs and university regulations.”
Ruta 2: Folk står vid ett skrivbord med skylten “Associate dean for academic affairs and university regulations.”
Ruta 3: Inzoomning på “Associate dean for academic affairs and university regulations.”
Egentligen bör man väl inte vara förvånad. Hellgate London bygger på ett intetsägande
spel som har fått medelmåttig kritik, som mest går ut på att hacka fiender och som har fått uppmärksamhet för att teamet en gång i tiden utvecklade
Diablo. Köper man då den här boken i förhoppning om att få något annat än skit får man nästan skylla sig själv.
