Kylig som en isbjörn, smal som en sticka och med den maffigaste puffran i videohistorien. Lägg därtill totalt orädd, vältalig och alltid blixtsnabb att drämma till med en kitschig one-liner.
Den välkända frontfiguren i animeserien
Hellsing må vara de flesta nördars idealhjälte, men vampyren Alucard är trots det inte seriens centralfigur – den rollen knep den naiva poliskonstapeln Seras Victoria, som efter att ha blivit biten av en vampyr själv får en släng av blodsugarfebern. Hon rekryteras samtidigt av den Londonbaserade organisationen Hellsing, vars syfte är att sätta stopp för alla utommänskliga aktiviteter på Jorden.
Victorias första uppdrag hos sin nya arbetsgivare blir att hitta och förgöra två unga vampyrer på rymmen, men det visar sig bara vara början. Mystiken tätnar när
artificiella
vampyrer dyker upp, vildar som saknar den aristokratiska elegans vi är vana vid hos blodsugare. Kan de påträffade datachipen ligga bakom denna ökade vampyraktivitet? Vid sidan av huvudberättelsen får vi följa hur Victoria själv kommer underfund med sina nya förmågor, såsom övermänsklig styrka och förändringar i sitt eget psyke och beteende. Samtidigt avslöjas mer och mer om hennes nya mästare Alucard och hans krafter.
Bara miljöerna gör serien intressant; vi presenteras för en alternativ dåtid, ett sorts 30-tal där vissa människor är så livströtta att de självmant blir vampyrer bara för att fly sin trista verklighet. Atmosfären kryddas med bibelcitat och futuristiska vapen.
Animen bör enligt mig - och detta händer inte ofta – ses dubbad (med engelskt tal) för bästa upplevelse. Hellsing utspelas på Brittiska öarna och den engelska versionen gör sig därför bäst. Vi får ta del av ett flertal olika anglosaxiska dialekter, bland annat den hiskeliga Cockney - whoo fock a you.
Även musiken hjälper till att bygga upp stämningen i serien; gothklingande synthorglar, maklig j-rap och Peter Wahlbeck-malande gröttoner i en salig blandning - men för jämnan lika genomtänkt. Jag måste dock invända mot sluttemat; En 80-talsdoftande Springsteen-sound-a-like väser något som passat bättre i Karate Kid, ackompanjerat av bilder på blodpölar, skjutjärn och fylleflaskor som sakta glider förbi. Inledningstemat däremot är skönt
Cowboy Bebop-svängigt.
Denna 13-avsnitt långa OAV-serie är snabb och rå som få och känns till viss mån nyskapande. Om du gillar bibliska anknytningar, kvinnliga vampyrer, sköna dialoger, smattrande skjutvapen, splaschande inävlor, spännande karaktärer och inte att förglömma, atmosfäriska miljöer så kan jag verkligen rekommendera Hellsing varmt - särskilt till alla goth- och mytfanatiker.
