Av Jun Maeda & Rei Idumi
I en värld där magi håller på att gå ur mode och dö ut lever Hibiki. Hibiki är den enda lärlingen till den store magikern Shirotsuki. Att vara lärling åt en så berömd magiker låter som en dröm för de flesta, och det är det även för Hibiki. Enda problemet är att Hibiki själv inte är begåvad alls inom magins ädla konster. Det enda hon egentligen kan är att koka te, riktigt gott te.
Men en dag slås Hibikis lugna tillvaro i spillror, det ena leder till det andra, och Hibiki blir hemlös. Det dröjer dock inte länge förrän hon finner ett nytt hem, den lokala skolan för magi tar emot henne med öppna armar. En som har varit lärling åt en sådan fantastisk magiker som Shirotsuki måste ju kunna en hel del om magi. Hibiki, som bara är runt tio-tolv år gammal, blir därför anställd som lärare, trots att hon försöker berätta att det enda hon kan göra är att koka te, riktigt gott te.
Hibiki är en serie som helt undgått mig. Innan jag plockade upp den hade jag aldrig sett eller hört talas om den.
Jag var ute efter en ny serie att läsa och spanade igenom de ändlösa mängderna manga. Ja, jag erkänner, det var av rent ytliga skäl jag plockade upp Hibiki. Låter jag fånig om jag säger att den såg ut att vara speciell, inte som alla andra?
Jag är trött på all
dragonball-shonen som alla har en uppbyggnads fas à la
Rocky eller tradig romansmanga med pantade, flamsiga och svaga tjejer som hela tiden missuppfattar. Dvs. jag är trött på 90% av utbudet.
Hibiki hade inga pantyshots på framsidan, inga småpojkar i ninja-poser eller tjejer som ska se klämchecka ut. Hibiki utstrålade värme och känsla, precis som
Aqua och
Aria, vilket är en serier jag föll för totalt. Det var med stora förväntningar jag valde Hibiki, och den gjorde mig inte besviken.
De två första sidorna är i färg, redan där sätts tonen för boken, värme. Hela boken verkligen utstrålar en aura av värme, det går inte att undgå.
Varje bildruta är som en liten pusselbit som sitter perfekt i det hela alstret. Jun Maeda, som skrivit berättelsen, och tecknaren Rei Idumi, som tecknat bland annat
.hack//Legend of Twilight, komplimenterar varandra perfekt. Idumis mjuka och väldigt runda tecknarstil passar som en hand i handsken till manuset. Varenda känsla blir levererad perfekt i bilderna, allt från minspel till rörelser känns naturligt.
Men vad vore vackra bilder utan ett bra manus? Hibiki är sockersöt utan att bli äcklig. Hon, och alla andra i serien, känns sympatiska och välskrivna. Men just Hibiki själv är den som fångar mitt hjärta. Mina tankar dras lustigt nog till Tohru i
Fruits Basket, en person jag inte alls är överdrivet förtjust i. Men de har vissa likheter, båda är egentligen inte bra på något speciellt, men de har stora hjärtan och vill väl. Skillnaden här är att Hibiki inte alls känns lika blåst och borta. Hibiki vill alla väl, hon försöker verkligen hjälpa trots att hon inte alltid kan, men hon känns aldrig korkad.
Det här är inte en manga för folk som vill ha tuff action eller tårdrypande romanser. Det här är en manga för de som vill ha känsla och, i risk för att låta upprepande, värme.
Det är en mysmanga som, precis som Hibikis te, värmen från botten av ens hjärta och hela vägen upp. Den påminner, som jag nämnt ovan, mycket om Aqua & Aria. De är alla otroligt vackert illustrerade, har ett lugnt tempo och handlar egentligen om ingenting speciellt men ändå om mycket. Det är serier som får än att känna, varje sida måste studeras en extra gång för att det är så vackra, man sitter och myser genom hela boken och hoppas det aldrig tar slut.
