Av
Daisuke Satō och Shouji Satō
Actionmanga med lika delar zombieproblematik som trosfluktar och kass kvinnosyn. Platt och irriterande, utan ens de snygga illustrationerna som i viss mån kunnat uppväga det för övrigt taffliga utförandet.
Zombiepandemin bryter ut med rasande fart, och offren faller som furor men reser sig lika snabbt igen. Ett gäng skolungdomar formar en allians för att ta sig till säkerhet och försöka hitta sina familjer, bland dem Takashi och hans barndomsvän och kärlek Rei.
Kul att veta:
Bröderna Satōs serie började sin tryckta bana i 2006 och har sedan dess kommit upp i sju volymer. High School of the Dead
animerades i en tolv avsnitts-serie och en OVA i 2010.
Daisuke Satō är författare och brädspelsdesigner, medan lillebror Shouji Satō tecknat både hentai samt barnvänligare serier, ibland som dōjinshi-tecknaren Inazuma.
Omdöme:
Jag är inte vad man skulle kalla en hängiven zombiefantast, men har hittills både sett och läst en del i genren, och fått mersmak när det gäller nya och innovativa sätt att skildra de levande döda. Men High School of the Dead är varken nydanande eller smart i sitt återanvändande. Medan den spjälkar samma tråkiga formula för zombievirus, och försöker intressera oss för seriefigurernas överlevnad genom att få deras kjolar att blåsa upp eller deras bröst att knappt få plats i tröjorna, så hoppas jag på jordens undergång och att idioten Takashi och den menlösa Rei ska slitas i stycken.
Ryktet säger att animen var bättre utförd en mangan, och kanske gör sig actionscenerna mer underhållande med ljud och bild. Men när jag ser dessa våpiga brudar, fylls jag snarare av avsmak inför tanken på att faktiskt behöva höra dem prata. Killarna är antingen perfekta änglar eller perfekta idioter och as, det finns knappt nått mellanläge. Antagonisten, en sadistisk skollärare som introduceras i slutet av volymen, är en riktig nolla, och den enda karl som jag inte vill ska dö är den överviktige, vapen-nörden med en Buddhas tålamod. Bland tjejerna är det som sagt gnäll, bitchighet, total hopplös klantighet och noll självbevarelsedrift som utmärker sig bland glimtarna av underkläder. Den enda kvinnliga figuren som har ryggrad och hjärna är såklart en lång, slank, mörkhårig kendo-brud (vart har jag sett dig tidigare? Åh, kanske överallt?!) som ändå spottar ur sig kommentarer i stil med att en kvinnas högsta glädje är att upprätthålla en mans heder.
Det är inte snyggt tecknat, sämre skrivet, och medan Yen Press satt 18+ gräns, finns det faktiskt ingen jag skulle vilja dela med mig av denna titel till. Inte ens min värsta fiende. Inte ens om min värsta fiende kom tillbaka från de döda.